Efter vår kryssning var det dags för del två av vår semester i Miami. Den här gången i staden Miami och inte Miami beach. Storstad, centrum, skyskrapor, folkmassor, men inte så mycket strand.

Vi tog en Uber igen från kryssningsterminalen i Fort Lauderdale och kanske 45 minuter senare var vi vid vårt hotell. Alldeles för tidigt för att kunna checka in och få vårt rum, men vi kunde i alla fall lämna våra väskor. Mot stan alltså. Vi bodde i Brickell och därifrån var det nära att gå till allt. Jättefint att gå längs med floden, pausa vid en bänk, fota, njuta av solen och värmen. Se på folk, hundar, flanörer och övrigt löst folk. Nu var det äntligen sol och värme. Som nån trivdes. 

Första steget var att hitta till Bayside market för därifrån skulle vår buss till Key West gå nästa dag. Tidigt tidigt på morgonen. Vi ville hitta dit i dagsljus för att inte sedan på morgonen behöva irra runt. Vi ville även åka pariserhjulet, men det var tyvärr stängt för reparation. 

Efter en sen lunch/tidig middag och lite shopping kunde vi äntligen få vårt hotellrum. En lång dag som vanligt med många, många steg. Efter ett snabbt besök till en supermarket för att köpa frukostingredienser och vatten, detta eviga släpande på vatten, var det badkar och tack och godnatt som gällde. Nästa dag som sagt Key West, men det ska jag skriva skilt om, men sen.

Dag tre i Miami. Sista dagen. Mot Calle Ocho och Little Havana. Bara för att det var nära där vi bodde och för att få se en annan del av Miami. Vi har ju ändå varit till Kuba och det riktiga Havanna. Så fina gatumålningar. Heter det ens så? Murals, på hus och byggnader. Inte graffiti, utan verkligen fint. Färgglatt och vackert. Vi fotade och gick runt och beundrade och vandrade sedan tillbaka till hotellet för en kort paus. Lite snacks, påfyllning av vattenflaskor och solkräm, toapaus. Och mot stan igen. 

Samma rutt som vanligt, längs med floden. Även om man är mitt i centrum bland skyskrapor och trafik, fanns det hur mycket grönområden och parker som helst. Lätt och tryggt att gå överallt. Trottoarer, boardwalks, övergångsställen. Skilda cykelleder. Parkbänkar, hundparker, lekplatser. Okej att vi nu rörde oss där som alla andra turister också rörde sig, men för att vara en miljonstad kändes det ändå tryggt. Correction. Enligt den säkra källan Google, bor det bara lite på 500 000 människor i Miami. 

När jag tänker tillbaka så blir det lite att vad gjorde vi egentligen? Vandrade runt, strosade, shoppade, fotade, satt på en parkbänk i solen. Fotade lite mer. Kollade på folk, njöt av värmen. Miami är verkligen fint. Storstad, men ändå havet nära. Rent och tryggt. Engelska, blandat med spanska. God mat och bra musik. Rekommenderar! Och vill man till stranden är det bara att ta Miami Movern till Miami Beach. 

Det sista stoppet på vår Karibienkryssning var Puerto Plata i Dominikanska republiken. På morgonen när vi kom till hamnen lyste solen för fullt och det var en varm dag. Det här var kanske stället vi hade minst planer på. St Maarten var Maho beach, Antigua var stranden och Puerto Rico var cykelutfärd, men vad skulle vi göra i Dominikanska republiken?

Med kartan i hand, vattenflaskan och solkrämen med gick vi av båten och mot hamnen. Båten kom till Taino Bay som var ett stort uppbyggt område för kryssningsbåtar/resenärer. Mycket märkligt. Såå turistigt, men fint förstås, men inte det minsta äkta. Restauranger, barer, souvenirbutiker och ”strand”. Poolområden och solstolar. Inhägnat med staket och vakter.

Vi som typ undvek att boka en kryssning som for till Bahamas och till kryssningsbåtarnas privata öar och resorts, hamnade ändå på en konstgjord, uppbyggd resort 🙂 Och det är absolut inget fel med det, det är bara inte för oss. Vi ville ju se det riktiga Dominikanska republiken. Så vi for ganska fort bort från området, och mot stan. 

Direkt utanför portarna blev det lite av en chock. Det stod säkert trettio taxichaufförer och guider på rad. Taxi, taxi, taxi? Vi kunde gå en meter innan nästa ville sälja sina tjänster. När vi väl var i stan fick man gå i fred, det var bara utanför hamnen som de försökte haffa sina kunder. 

Eftersom vi inte hade någon egentlig plan över vad vi ville göra, vandrade vi mest runt på måfå. Runt torget. Gata upp och gata ner. Såg på fina gatumålningar, beundrade alla pastellfärgade hus och hittade en rosa gata. Vet inte vad det var för något, men den ville alla stanna och fota vid så det gjorde vi också. Turist som man är ändå. 

Det var varmt, men lite blåsigt. Det var som om regnet hela tiden hängde i luften, men det kom aldrig något regn. Ibland var det mycket moln, för att sedan igen vara stekhett och full sol. 

Dominikanska republiken var ett ställe vi övervägde att boka en tour på. Det fanns ett alternativ som var snorkling och segling. Lapa sol, dricka drinkar och vara ute på havet i flera timmar. Men det var ganska dyrt, så vi bokade aldrig det. Tur var väl det, med tanke på vädret. Det hade inte varit kul att vara ute på havet i en liten segelbåt i stormen, och det var inte precis sol hela tiden. 

Plus att vi ännu hade en sea day framför oss på kryssningsbåten innan vi skulle komma tillbaka till Fort Lauderdale och fortsätta del två av vår semester i Miami. 

Nästa stopp på vår resa var San Juan, Puerto Rico. Helt klart det största stället vi besökte. Dit man kommer annars bara, inte enbart med kryssningsfartyg. En blandning mellan stad och strand. Höga hus, stora hotell, rikare människor och riktigt rika människor. Inte liksom en ”by” som till exempel Antigua. Men så hör det också till USA som en independent territory.

I Puerto Rico hade vi en inplanerad aktivitet bokad via båten. Vi skulle på en guidad cykelfärd genom staden. Turista, sightseeing, men på cykel. Det fanns hur mycket som helst att välja bland i alla hamnar. Matlagning, dryckesprovning, båtutfärder, museum, guidade promenader, danskurser… You name it. Det här kändes mest som oss. Vissa saker som vi ville på var svindyra, andra var slutsålda och vissa gissade vi på att vi skulle sitta på en buss i tre timmar, för att sedan bli trugade att köpa en massa… Det här skulle bara ta två timmar, kostade inte så mycket och vi skulle ändå få se en massa.

Och så gick det som det brukar när vi är på organiserade turer. Vi vill ta det i egen takt. Stanna och fota, pausa där, och vad finns det på andra sidan gatan. Nu var det cykla, stanna och höra guiden berätta, och direkt cykla vidare. Men vi vill fota… Se på saker. Vi är inte egentligen speciellt intresserade av historian. Fast själva cyklandet var kul. Det var mycket bekvämare att cykla på en hederlig mommocykel med en växel, än vad det är med min mountainbike. 

Efter att rundturen var klar och cyklarna tillbakalämnade, for vi tillbaka till vissa av platserna vi sett. För att kunna ta in dem bättre. Hinna njuta av dem i lugn och ro, köpa en dricka, sätta sig ner och se på folk. Inte swoscha förbi torget, plingandes med ringklockan för att folk ska flytta på sig. Vi vill ju vara på torget. 

Puerto Rico bjöd också på den snyggaste solnedgången från båten. Blink and you will miss it. Som en boll, rakt ner i havet. 

Nästa stopp på vår Karibienkryssning var St John, Antigua. En liten charmig ö, som vaknar till liv när kryssningsbåtarna kommer. Vilket säkert är varje dag. Full rulle i hamnen som vanligt, här var det tre båtar tror jag. Fun fact ändå, av alla fyra stopp som vi gjorde, såg vi aldrig samma båtar. Det bevisar bara hur många rederier, och båtar, det finns. Och förstås också hamnar, och rutter. Vi var mest förvånade över att det lönar sig. Hur det räcker med passagerare till alla.

Ta nu till exempel Royal Caribbean, som har många, många fartyg, som rymmer flera tusen passagerare. I St Maarten fanns det två Royal fartyg i hamnen. Så på en dag kommer det 10 000 passagerare, och det är bara från ett rederi. Så joo, öarna vaknar nog till liv när kryssningsbåtarna kommer.

Men det var Antigua jag skulle skriva om. Det här var helt klart den varmaste och soligaste dagen på vår resa hittills. Mot stranden alltså. Vi hade kollat på kartan att det skulle vara kanske fyra kilometer från hamnen. Först tänkte vi gå, men efter att ha läst recensioner på nätet om hur länge det tagit för dem, plus att vi visste att vi garanterat skulle tappa bort oss och det skulle ta ännu längre, beslöt vi oss för att ta taxi. En shared taxi med ett amerikansk pensionärspar som skulle till samma ställe. Snabbt och smidigt och ett bra beslut. Vi kom överens om en tid när taxin skulle hämta oss igen, och hade nu fyra timmar att slappa på stranden.

Det var varmt, det var svettigt, men det var så skönt. Solstolen var de dyraste vi någonsin betalat för. Jag minns inte ens mer vad det kostade, 20 dollar? Väldigt, väldigt dyrt. På tal om att leva upp när kryssningsbåtar kommer. De visste nog att de kan ta såna pris, och är väl tvungna att göra det, för det kommer kanske inte så många andra turister. Det är fyra timmar fullt ös, innan nästa gäng med kryssningspassagerare kommer imorgon.

Vi hade tur för vi var bland de första på stranden. Efter kanske en timme var det packat. Då hade fler kryssningsbåtar kommit och det fanns inte en ledig solstol i sikte. Vi vågade inte bada, för vågorna var väldigt höga. Men det var så skönt med en beachdag.

Antigua känns som stället vi gjorde minst på, men samtidigt var det kanske min favoritdag. Soldyrkare som jag är. Efter att taxin kört oss tillbaka till hamnen, vandrade vi ännu runt ett varv. Köpte lite souvenirer innan vi for tillbaka ombord. 

Första stoppet på vår Karibienkryssning var Phillipsbourg, St Maarten. Ön som är delad i två. Sint Maarten, den nederländska sidan och Saint Martin, den franska sidan. Vi besökte den nederländska sidan. En negativ sak med att vara på kryssning är att man tyvärr inte har så mycket tid i hamnen. Det gäller att välja vad man vill göra. Även om vi säkert hade åtminstone sex timmar per hamn, går tiden fort om man ska åka taxi. För regel nummer ett, kom inte försent till båten! Den väntar inte. Var vi stressade när vi var på Maho beach, och inte fick en taxi. Svar ja. 

St Maarten var kanske det minsta stället vi besökte, men samtidigt det livligaste. Jag tror det var fem kryssningsbåtar i hamnen. Det var lite mulet och regnigt, men varmt. Äntligen värme. Efter ett småkallt Miami, ett par blåsiga dagar på båten, var det äntligen varmt. Så där att man känner det redan klockan åtta på morgonen att det blir en varm dag. 

I hamnen fanns det en massa små souvenirbutiker, krimskrams och dutyfree shoppar. Vi vandrade runt ett tag, innan vi for bort från hamnområdet. Regel nummer två. Ha alltid med dig ditt hyttkort/seapass, annars kommer du inte tillbaka in i hamnen. Till och med när vi kom tillbaka med taxin från Maho beach, var alla i taxin tvungna att visa sitt kort. 

Vi hade inte egentligen någon större plan för vad vi ville göra annat än att fara till Maho beach och se på flygplan. Men vi tänkte att vi först kan vandra runt på stan. Se centrum, gå till stranden, sightseeing. Efter ett tag vände vi i alla fall om och bestämde oss för att ta en taxi till Maho. Just för att sen ännu hinna tillbaka. Tur var väl det.

På öarna som vi besökte är det shared taxi som gäller. Ska man till samma ställe, eller åt samma håll, kan det vara många i taxin. Det blir billigare ju fler man är. Nio dollar för er, för ni skulle hit, och fem dollar för er för ni skulle dit. Direkt i taxin var chauffören att det är en dålig dag i trafiken. Speciellt ni som ska till Maho beach, (vi), kom genast tillbaka. Se några flygplan och sedan mot hamnen igen. Taxiresan tog så mycket längre tid än vad vi räknat med. Även om ön är liten, fanns det förvånansvärt mycket trafik. Det tog säkert en och halv timme att komma till Maho. Vi kunde inte njuta av att se nå flygplan, för vi var så tidspressade. 

Dessutom var det inte mycket av strand att tala om. Jag hade så sett fram för mig att jag skulle stå i vattnet, med handen i luften, när plan skulle swosha över huvudet och Sam skulle ta bilder. Nu fanns det ingen strand, utan bara en rasad strandbank. Det var därför trafiken var så grötig. För det fanns ingen väg att köra på. Det blev som en flaskhals som stoppade upp allt. 

Vi hann i alla fall se några plan landa och lyfta, till och med ett stort. Sedan var det bara att ta sig till taxistolpen och försöka ta sig till hamnen. Alltså… Man kan ju skratta åt det finländska köandet, men ibland är det skönt att veta hur det fungerar. Här fanns det inget system. Det var bara att tränga sig fram. När det står femtio personen i ”kö”, ingen taxi sikte och alla har lika bråttom till sina kryssningsbåtar.

Pulsen var hög och stressnivåerna likaså. I slutändan hann vi ju med gott om tid kvar till båten. Taxituren tillbaka gick mycket fortare. Men där och då kändes det stressigt. Som tur hade vi i alla fall redan sett stan. Nu kunde vi direkt gå ombord efter en sista vandring i hamnen. Njuta av solen, solnedgången och en avklarad dag. Nu kan vi det här. Nästa stopp, grannön till St Maarten. Antigua.