Detta kommer med största sannolikhet bli ett väldigt långt inlägg, så jag varnar redan nu för mycket text. På lördagen den 12.9 så startade vi vår resa mot Tallinn, Estland. Båten skulle gå klockan tio från Helsingfors, men man skulle vara på plats senast en timme innan avgång. Så det betydde väckning redan halv sex på lördagsmorgon. Jag var ännu väldigt lugn och hade inte en tanke på att jag skulle springa halvmaraton nästa dag. Jag hade inte så höga förväntningar eftersom min uppladdning inte varit den bästa. Jag var förkyld för någon vecka sedan och hade funderat på att byta distans till tio kilometer och skippa halvmaratondistansen. Så det kanske även bidrog till att jag kände mig lugnare än jag brukar inför lopp.

Vi kom iaf smidigt till Tallinn, hittade enkelt till vårt hotell och kunde checka in. Vi slappade en stund på hotellet och for sedan till expon och startområdet där man kunde hämta ut nummerlappen. Samtidigt ordnades det children’s run och youth run. Så vi kollade på det en stund och hejade. Alla barn var jätteduktiga och kämpade på och verkade ha skoj. Så det sporrade även mig och jag ville bara springa NU.

Lördagskvällen var sedan lugn. Vi stannade mest på hotellrummet och jag försökte att inte bli för nervös. Jag gick och la mig tidigt och sov som en stock. Den tidiga väckningen gjorde förstås sitt, men jag var fortfarande väldigt lugn. Mycket lugnare än jag brukar vara inför lopp.

På söndagen var det sedan dags för mig att springa. Jag brukar inte ha nå problem med att äta frukost inför lopp så jag åt med god aptit från hotellfrukosten. Starten skulle gå klockan tolv och ungefär elva så begav vi oss mot startområdet. Starten för maraton hade gått nio och ungefär samtidigt så vi kom till starten så kom vinnaren av maraton i mål. Jösses så vissa är snabba alltså! Nu minns jag inte tiden exakt, men typ 2:15.

Jag försökte värma upp lite på området, besökte bajamajan och plötsligt ropar speakern att de som ska springa halvmaraton kan börja bege sig till startfållorna. Nu började jag nog bli lite nervös. Jag skulle starta i grupp två. Jag ställde mig längst bak i gruppen, för jag ville inte dras med i den farten. Den planen fungerade inte alls. Startskottet går och jag pinnar på. Det känns inte alls nå fort, men vid första kilometertiden så påstår runkeeper 5:35. Oops! Inte bra, det är inte alls min öppningsfart, det är överhuvudtaget inte alls min fart. Jag brukar springa i 5:50-6:20. Så jag försöker medvetet sakta ner, vet med mig själv att det aldrig kommer att hålla annars.

Det positiva med att starta så långt fram är iaf att det inte är speciellt trångt vid starten. Jag kommer enkelt in i min egen rytm och behöver inte sicksacka mig fram. Efter ca 3 kilometer har jag kommit till en snittfart på 6:00. Det känns behagligt och den farten tänkte jag försöka hålla och sedan öka mot slutet. Överallt längs med rutten är det mycket folk som hejar och olika sportföreningar har ställt upp med hejarklackar, musik, icepower stationer. Det delas ut geler förutom då vanligt vatten och sportdryck vid stationerna. Jag vågar inte ta nån, min mage brukar inte vara så förtjust vid gel. Jag dricker en klunk sportdryck och en klunk vatten och häller resten av vattnet över huvudet. Det var nämligen varmt.

Vändpunkten kommer strax efter tio kilometer och allting känns fortfarande väldigt lätt. Innan loppet var jag lite osäker över hur jag skulle orka genom hela loppet, ifall jag skulle orka springa hela vägen. Jag hade inte sprungit ett ordentligt långpass på flera veckor och med förkylning nära innan loppet så var jag osäker på min form. Så jag väntar hela tiden på att det ska bli tungt. Strax efter vändpunkten börjar även min telefon att strula (igen). Den har svårt att hitta satelliter så den tycker plötsligt att jag har sprungit elva kilometer fast jag just passerade tio. Det då med den följden att min snittfart blir åt skogen. Plötsligt ligger jag på medelfarter kring 5:00. Så nu blir det svårt för mig att räkna ut vad jag borde springa på ifall jag vill ha en viss sluttid. Och jag är dålig på att springa på känsla. Eller alltså veta hur snabbt jag faktiskt springer, som i starten då…

Vid 14 kilometer vet jag att jag kommer att klara av det. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg i benen och bestämmer mig för att försöka öka. Jag börjar springa om folk och det är alltid skoj. Säkert springer lika många om mig, men det märker jag inte ens. Jag har bara skoj och tänker bara på hur kul det är att springa. Varför funderade jag ens på att byta till tio kilometer?! Öka farten nu bara, snart i mål. Bara fem kilometer kvar, det klarar du!

Vid 18 (?) kilometer viker rutten in i gamla stan. Gamla stan betyder kullersten och det tyckte min ben inte alls om. Nu var det inte så pigga längre. Dessutom så är det konstigt hur hjärnan fungerar när man är trött. Jag kunde inte räkna ut hur många kilometer jag hade kvar. Om skylten visar 18, betyder det då att jag har 3 kilometer kvar? Och ifall jag har tre kilometer kvar, så det tar kanske 17 minuter för mig att springa och nu har jag sprungit i 1 timme och 50 minuter så vad blir min sluttid då… Äh, spring bara, du ser sluttiden i mål sedan!

I fjol när jag sprang halvmaraton i Tallinn kommer jag ihåg att jag var väldigt pigg på slutet och kunde dra en lång slutspurt och blev irriterad på folk som var i vägen. I år blev det ingen slutspurt att tala om. Jag var så trött i benen, jag vet inte riktigt vad som hände de sista kilometrarna. Jag ville bara lägga mig raklång ner, men tänkte det är mindre än två kilometer kvar. INTE GÅ NU! Orka det sista ännu! Med kanske hundra meter kvar till mål så försökte jag öka takten lite. Jag har kollat på målkameran från loppet och jag ser nog bättre ut än vad jag kände mig. Spurtar t.o.m förbi nån på slutet. Så såå dåligt var det ju inte, men där och då kändes det nog väldigt jobbigt.

Sluttiden blev 2:06:38. Så nytt PB, med nästan exakt en minut och nästan åtta minuter snabbare än i fjol på samma bana. Så jag är väldigt nöjd, även om det inte blev under två timmar. När jag ännu för två veckor sedan fundera på ställa in och nu blev det rekord trots förkylning. Så man klarar av mycket mer än vad man tror. Det fick jag igen en gång bevisat för mig. <3 kroppen!

Nu känns kroppen nästan som vanligt igen, lite stela lår men i övrigt pigg och kry. Den här veckan blir nog en lugnare vecka, nästa vecka blir säkert normal träningsvecka. Jag har ännu två millopp här på hösten inplanerade. Ett i början av oktober och sedan ett i slutet av oktober.