Idag var dagen då jag skulle springa 10 km och tanken och förhoppningen var ett nytt PB. Jag var taggad och redo och inte speciellt nervös egentligen. Jag hade lagt på mitt pulsband och klocka redan hemma och i bilen mot Masku när jag kollade pulsen visade den 49. Inga nerver ännu alltså.

Direkt när vi kom till startplatsen och jag såg alla andra löpare så steg nog pulsen lite och pirret började komma. Jag gick och hämtade ut min nummerlapp och ställde mig i kön till toaletten. Det var ännu kanske 45 minuter till start, men jag ville hinna gå på toa direkt och inte vänta till sista stund.

Jag värmde upp innan starten och allt kändes bra i kroppen. Det var varmt och soligt och härligt väder egentligen. Tyvärr inte det bästa springvädret, inte för mig i alla fall. Värmen skulle sedan komma spela en stor roll under loppet.

Klockan 13 gick starten och alla rusade iväg. Direkt vid starten var det en lång nerförsbacke så det rullade på bra. Det visade sig senare att även målgång skulle gå vid samma backe, denna gång uppför.

Jag tyckte att jag kom in i en bra rytm direkt från start och hade bra mellantider. Första vätskekontrollen kom vid tre kilometer och redan här kände jag hur törstig jag var och hur varmt jag hade. Jag drack några klunkar vatten i farten och sprang vidare. Här såg ännu allting ljust ut med tanke på nytt rekord. Mitt rekord på milen är 57:01 och vid fyra kilometers kontrollen höll jag fart på 5:45.

Helt enligt planen fortfarande, jag hade som plan att springa fem kilometer på 28 minuter ungefär och sedan öka på mot slutet. Vid fem kilometer började jag känna att det kommer att bli svårt att nå mitt guldmål, under 55 minuter, men hoppet om nytt PB fanns fortfarande.

Vi sprang hela tiden längs med riksväg 8 och det var gassande sol hela vägen. Inte ett moln i sikte, eller nån skugga överhuvudtaget. Sakta, men säkert började jag känna att det nog inte skulle bli nytt rekord idag. Nu var det bara en kamp att ta sig i mål.

Jag hade så varmt och det var så kämpigt efter sju kilometer. Jag gick i två uppförsbackar för att lite försöka spara energi. Jag var helt tom och fullständigt urlakad. Det fanns ingen kraft i benen idag. Och när kroppen sviker, så gjorde även pannbenet det. Vid kilometer åtta blev medeltempo 6:35, inte enligt mina planer direkt. Här hade jag tänkt att jag skulle ha sprungit på dryga minuten snabbare tider…

Kilometer nio passerades och här någonstans var det någon som skrek åt mig, kämpa ännu, du kan ta under timmen. Så var det ännu den där uppförsbacken kvar… Jag kämpade för allt jag hade och kom i mål på tiden 59:47. Jag är inte ens besviken över tiden, även om jag inte nådde nåt av mina målsättningar.

Det var så tungt och jobbigt idag. Jag påverkades helt klart av värmen. Det jag främst tar med mig från loppet är att även om det är tungt och kämpigt, så kan jag ändå springa under timmen. Det var ett mål som jag kämpade länge med då när jag började springa, och nu går det trots en dålig dag. Så jag är ju i bättre form än tidigare, även om kanske tiden inte visar det idag.