Idag efter jobbet var det planerat att jag skulle springa veckans sista löppass. Det var nära att jag ställde in när jag insåg hur kallt det var ute. Temperaturen visade minus 14. Min smärtgräns för löpning brukar vara vid minus 15. Det var kallt idag kan jag lova och var inte direkt behagligt att springa. Det kändes som om hela kroppen frös till is direkt jag kom utanför dörren. Jag var väldigt stel i min löpning.

Det var så kallt att min pulsklocka blev sur och stängde av sig. Två kilometer orkade den, men sedan fick den nog och ”laddade ur”. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att jag inte får samma problem med den som jag hade med min gamla telefon. Att det fungerar så länge jag inte gör något, men så fort jag ville ta en foto eller något annat stängde den av. Väl hemma visade det sig ju att batteriet inte alls var tomt, den hade helt enkelt fått för kallt. Samma sak med min telefon. Jag ville fota, men tydligen kan jag inte använda blixten när det är så kallt?!

Hursomhaver. Jag sprang i alla fall. Det är huvudsaken, även om det är irriterande när jag inte har den exakta statistiken för min runda. Just precis som jag ska börja registrera min träning igen och så fallerar planen redan efter två veckor. Okej, och jag inser att ett par kilometer hit eller dit inte gör någon större skillnad i det långa loppet, men irriterande är det i alla fall. Jag kan gissa att min runda blev ungefär fem kilometer och att jag borde ha sprungit över 20 kilometer även denna vecka.

Nästa vecka siktar jag på att öka kilometermängden något. Jag borde ha mer tid till träning med tanke på hur jag jobbar. Ett löppass på över tio kilometer skulle sitta fint och planen är att springa det redan imorgon. Väderprognosen visar på varmare väder och det passar mig bra.