Som jag har längtat efter den här dagen. Dagen då jag äntligen kunde springa tvåsiffrigt igen. Jag vet ju att jag kan och att det egentligen inte är en stor skillnad mellan nio kilometer och tio kilometer. Mentalt känns det ändå som natt och dag. Det är som att det finns en spärr vid milen. Det är något magiskt med distansen. För mig känns det också som att långpassen börjar först vid tio kilometer. Allt under det är vanliga distanspass, men milen och uppåt är långpass. Kanske lite fånigt att tänka så, egentligen borde jag väl fokusera mer på tid och inte distans.

Idag har jag varit ledig hela dagen och har haft tid att springa långt. Jag skrev redan igår om att jag planerade att få till veckans långpass idag och det blev det också. Idag var vädret betydligt humanare för att springa. Knappt några minusgrader alls, utan riktigt bra väder för löpning. Lite solsken hade varit pricken över i:et, men man kan inte få allt heller. Strax före tolv tassade jag ut genom dörren, med planen att inte sluta förrän jag sprungit tio kilometer.

Det var trötta ben idag och jag tänkte några negativa tankar om att det kommer att bli en jobbig runda. Fast i.o.f.s tycker jag att det alltid känns jobbigt i början, innan jag blivit varm i kroppen och kommit igång ordentligt med löpningen. Efter ett tag lättade den jobbiga känslan och jag kunde springa på i hyfsad fart. Jag försöker att inte fokusera på varken fart eller puls eller något annat för den delen heller för tillfället. Tanken är bara att komma igång med löpningen, få det till en rutin och samla kilometrar. Det är ändå kul att märka att jag kan hålla bra fart fastän jag springer längre än normalt.

Hur långt blev det idag då? Tackar som frågar. Det blev hela 10,3 km och definitivt med mersmak. Visst det var tungt, det blev jobbigt mot slutet, men ändå. Milen! Wohoo! Det var inte igår jag sprang den distansen. Det var snarare… Öh… Så länge sedan att jag inte ens minns det. Oktober?