Varje gång jag tror att våren är på gång, kommer bakslaget i form av snö. Det var såå fint väder när jag slutade jobbet vid tre (annat var det däremot i morse när temperaturen mätte -10 grader). Vid tretiden lyste solen för fullt, fåglarna kvittrade, himlen var blå och det riktigt kändes som om det var vår i luften. Äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag dessutom få springa i solsken. Jag hade planerat att springa ett lite snabbare pass idag igen. Jag vill försöka locka fram fart i benen. Inte springa intervaller ännu, men lite fortare tempo enligt känslan i kroppen.

Efter diverse fix och trix här hemma var klockan strax efter fem när jag äntligen kom mig iväg på min planerade löprunda. Solen sken fortfarande och det kändes varmt i luften. Planen var att jag skulle springa en vanlig distansrunda, men med snabbare tempo. Jag hade ingen tanke om vilken fart jag skulle hålla, utan jag skulle låta kroppen bestämma. Plus att eftersom jag inte sprungit intervaller på evigheter utan främst lufsat runt, vet jag inte riktigt vad som är rimlig fart. Men allt som är snabbare än mitt nuvarande lufstempo är bra. Låga sexor är super.

Det var fint väder fram till ungefär fyra kilometer. Sedan började jag ana några snöflingor, men tänkte att det föll ner från träden. Två minuter senare var jag mitt uppe i värsta snöstormen. Eller var det kanske hagel? Jag såg knappt en meter framför mig och det goda tempot jag hållit sjönk som en sten. Det gick från 6:10 tempo till 6:50 tempo. Snön piskade i ansiktet och jag svor några väl valda ord över att våren aldrig kommer. Snöstormen var över lika fort som den började och när jag var hemma lyste solen för fullt igen. Typiskt.

Dagens pass bådar i alla fall gott för framtiden. Jag kan bevisligen springa fortare. Det kändes inte ens speciellt jobbigt fram till fyra kilometer. Visst var det flåsigt eller flåsigare än normalt, men det var överkomligt. Snart snart är jag redo för intervaller igen. Bara det skulle bli vår först.