Det är långfredag idag och eftersom jag är ledig och har all tid i världen, finns det bara en sak som gäller. Långpass löpning. Jag såg på instagram att många hade haft samma tanke som jag. Kanske det är en tradition. Att långfredag betyder långpass. Vädret var det bästa möjliga för långpass idag. Eller för löpning eller utomhusvistelse överlag. Varmt, soligt, blå himmel, knappt någon blåst. Det hade knappast kunnat vara bättre. Dessutom börjar vägarna vara så gott som isfria nu. Äntligen! Men ännu vågar jag inte kalla det vår, för varje gång jag gör det kommer bakslaget.
Jag hade ingen specifik tanke bakom dagens pass. Jag var osäker på ifall jag skulle springa veckans långpass idag, eller först på söndagen. Jag är ledig över helgen och har tid på mig att springa senare också. Igår tränade jag veckans styrketräningspass och det brukar resultera i träningsvärk och tunga ben. Idag kändes benen pigga och jag bestämde mig för att göra veckans längre pass idag. Kroppen kändes pigg trots träningen igår och det vara bara att köra. Ett ben framför det andra så länge jag orkade. Eller typ i 15 kilometer. Någon måtta får det väl vara 🙂
Jag började nämligen känna av min trilskande vänstra höftmuskel. Samma vänstra höft som under Paavo Nurmi maraton förra sommaren gjorde så ont så ont mot slutet. Jag tycker att jag har gjort min styrketräning, jag har yogat och försökt stretcha ut den, men tydligen har det inte hjälpt. Eller, jo det har ju hjälpt, men nu var det där igen. Smärtan. Den kommer smygande när jag ökar på distansen. Jag måste verkligen passa upp nu och vara extra noga med styrkeövningar och stretch. Musslan och duvan är favoriterna. Plus att jag borde köpa nya skor. Jag borde faktiskt, inte bara vill ha.
Totalt blev det nästan femton kilometer löpning, med en okej känsla. Jag skriver okej, för smärta är aldrig bra och det drar ner betyget. Annars hade betyget blivit bra. Kroppen orkade springa och flåset var med mig, men jäkla höft. Inte börja bråka nu när vi närmar oss loppsäsongen och bästa löparmånaderna.
