Jag tänker hela tiden, inte stressa, inte stressa. Det är långt kvar. Jag hinner träna massor ännu. Jag fick mejl från organisatören att de gett ut banprofilen och banan för i år. Då inser jag, att det visst inte är så långt kvar mer. Jag hinner inte alls träna massor. Jag får lägga på ett kol med träningen och komma in i maratonfokus. Springa mina planerade långpass, springa intervaller, öka på mängden och göra styrketräningen. Hålla mig till min maratonplan.

Jag känner att jag lite har tappat av mitt maratonfokus. Träningen innan resan blev inte som jag tänkt mig. Jag kortade av pass och jag hoppade över pass. Jag sprang mitt senaste långpass i början på juni. Jag hade planerat att springa ett till långpass innan resan, men det blev inte av. Det blev inte någon löpning överhuvudtaget. Under resan sprang jag en del, men inte några längder man springer maraton på. Mest mysiga morgonrundor på stranden. Och ja, jag vet att det är bra att ta det lugnt ibland, njuta av semestern, vila och bladibla. Jag vet det. Ändå stressar jag. För min träning har inte gått som jag velat annars heller. Det går inte att springa maraton genom att först ta det lugnt och sedan ta det ännu lugnare.

För att mjukstarta träningen efter resan och komma tillbaka till maratonfokus blev det idag ett kombinerat styrketränings och rörlighetspass. Jag hade egentligen tänkt springa, men det ösregnar. Jag planerar att springa imorgon i stället. Regnar det då också, springer jag i alla fall. Nu är det slut på ursäkter och slut på slappandet. Imorgon tänker jag mig korta snabba intervaller för att kickstarta kroppen. På söndagen är planen långpass.

Nästa vecka återgår jag till jobbet igen och då blir träningen lättare att få till. Det fungerar bättre för mig när jag har rutiner och tider att förhålla mig till. När jag är ledig och har all tid i världen, skjuter jag bara upp saker.