Det är visst midsommar nu… Det regnar och temperaturen är plus 10. Med andra ord är det precis som det brukar vara på midsommar. Eftersom vi ändå inte har några speciella planer och precis kom hem från resan, stör det mig inte nämnvärt. Jag hann dessutom springa dagens löptur innan det började regna. Igår var jag småstressad över mitt kommande maraton, men efter att jag idag fick till ett bra pass, känns det igen bättre.
Jag har inte följt någon träningsplan inför detta maraton. Jag har haft en egen plan om att springa ett långpass, ett intervallpass och ett vanligt distanspass i veckan. Plus styrketräningen. Jag har blandat passen hejvilt och sprungit vad jag känt för. Ibland korta intervaller, ibland längre pass i snabbare tempo och ibland mysrundor. Eftersom jag känt mig stressad inför träningen, kollade jag idag på träningsplanen jag följde i fjol. Jag kollade vad jag borde träna och var jag borde befinna mig med 11 veckor kvar till maraton.
Jag blev genast lättad när jag såg träningsprogrammet. Inte över det faktum att det bara är 11 veckor kvar, men snarare över långpassens del. De är fortfarande bara mellan 90 och 120 minuter långa. Jag är inte ”efter” fast jag ibland känner så själv. Jag behöver inte vara uppe i längder på 30 kilometer i det här skedet. Det längsta långpasset ska springas med fyra veckor kvar till maraton. Idag sprang jag exakt det passet som var i träningsprogrammet. Intervaller för att kickstarta kroppen.
Jag värmde upp i tio minuter innan jag startade intervallerna. Upplägget var 3 minuter, 2 minuter och 1 minut. En minuts vila mellan varje intervall och tre varv totalt. Jag gillar intervaller där det hela tiden händer något och ändras. När jag inte kan hålla reda på intervallerna och räkna ner, utan bara fokusera på att springa. Ska jag springa fast 20 st 1 minuts intervaller (okej, 20 är kanske att ta i), så räknar jag neråt och tänker. 17 stycken kvar, hur ska jag orka med det?! Kroppen var inte riktigt med på noterna idag och jag fick kämpa. Mot slutet gick det redan bättre och på nedjoggen kändes benen piggare.
Jag har inte bestämt mig ännu ifall jag kommer att följa träningsprogrammet eller inte. Jag hade planerat att inte göra det först, men kanske jag gör det i alla fall. Då behöver jag inte fundera så mycket själv och stressa. Bara följa programmet och lita på det. Lita på att jag gör rätt och att det är good enough. Problemen med program är att det inte finns någon frihet i dem. Fast kanske just frihet är mitt problem. När jag har för mycket frihet, blir det bara pannkaka. För då skjuter jag upp saker och byter ut och skippar pass. Får klura vidare.