Äntligen! Idag var första gången jag sprang sedan mina intervaller förra vecka fredagen. Det blev ett lugnt och försiktigt löppass på fem kilometer, men det var glädje från steg ett. Glädje över att kunna springa igen och att kroppen kändes bra. Eller kanske inte bra, men okej i alla fall. Nu känns det som om jag är tillbaka igen och att jag nästa vecka kan steppa upp träningen. Komma tillbaka till min satsning mot maraton och träna enligt en plan. Jag är inte säker på vad planen kommer att vara ännu, men kommer att träna strukturerat nu.

Under dagens löppass var jag fortfarande lite snorig, men inget som hindrade mig från att springa. Jag hoppas att det inte blir värre, utan att jag nästa vecka kan träna som jag vill. Jag vill verkligen få till träningen nu. Börja springa långpass och intervaller igen. Nästa vecka kommer antagligen att bli lite lugnare ännu. Jag kommer att springa långpass, men nöjer mig kanske med 15 kilometer. Vill inte dra ut för hårt trots att jag känner mig återhämtad från förkylningen. Nu vill jag främst göra passen och få en boost i självförtroendet. Veta att jag fortfarande kan springa långt och så kan jag öka längden sedan nästa vecka.

Det är konstigt hur mycket jag saknar löpningen när jag inte springer. Innan resan var jag inte direkt pepp på att springa, men nu när jag inte fått springa, vill jag inget annat. Dagens lilla korta pass var ren glädje och jag var hög på livet när jag kom hem. Älskade endorfiner som löpningen ger mig. Det är inte alls samma känsla jag får av styrketräning eller yoga. Det ger ju förstås andra saker, men dessa endorfiner alltså. Love!