Jag har många tankar och reflektioner från mitt maraton i söndags. Jag minns att jag skrev ett liknande inlägg i fjol efter att jag sprungit maraton, och det är kul att jämföra. Hur jag tänkte och kände mig då och hur jag kände mig i söndags. Vissa reflektioner är lika, medan andra är väldigt olika.

Mina reflektioner från Tallinn maraton

Den största och viktigaste är hur stark jag kände mig. Jag kände mig verkligen i form. Jag sprang i princip hela vägen, förutom vid vätskekontrollerna och när jag lade på musiken. Benen var starka, andningen fungerade och jag kunde t.o.m öka tempot mot slutet. Springa om folk och tycka att det var kul att springa ännu vid kilometer 40. Jag minns från förra året hur ont benen gjorde vid kilometer 30 och hur jag bara önskade att det skulle vara över. Nu var jag pigg och stark hela loppet. Jag hade nästan inga dippar under loppet och kilometerna bara tickade på. Plötsligt var jag redan vid 35 kilometer och jag fattade ingenting. Är jag snart i mål?

Det är klart att man (jag) alltid tvivlar innan lopp. Om man (jag) tränat tillräckligt. Tränat rätt. Borde ha gjort si eller så. Jag började tvivla på mig själv i juni efter en dålig träningsmånad och jag hoppade rakt in i mitt träningsprogram. Jag följde ett träningsprogram ur ”stora löparboken för kvinnor”. Egentligen är programmet 42 veckor långt, men jag hoppade in med kanske 10 veckor kvar. Jag följde programmet för maraton under 5 timmar och det gick ju utmärkt eftersom min tid var 4:59:56. Träningsprogram alltså, bra grejer. Passade i alla fall för mig och något jag säkert kommer att använda mig av fler gånger.

Under loppet hamnade jag utan att egentligen planerat det med farthållarna för fem timmar. De var två stycken med speciell nummerlapp och ballonger, så att man skulle kunna hålla reda på dem. I början fungerade det bra. Vid varje vätskekontroll sprang den ena före och den andra blev lite efter för att sedan ”samla ihop gruppen” igen. Efter min lilla dip vid 25 kilometer och jag tappat kontakten med farthållarna, började det bli problem. När jag kom i fatt farthållarna igen vid kilometer 27 (?) gick den ena. Öööh? Ska vi inte springa?! Jag sprang vidare, det var inte så mycket av en grupp mer, utan enstaka löpare. Ett par kilometer senare gick även den andra farthållaren. Vad fan? Inte kommer jag under fem timmar genom att gå. Jag sprang vidare själv och efter det såg jag ingen farthållare för fem timmar mer. Kanske de bara springer till en viss punkt?

Vid varje vätskestation fanns det vatten och sportdryck. Det skulle även finnas apelsin, banan, gurka, bröd, socker och salt. Det gjorde det i början fram till kanske 20 kilometer, men sedan fanns det bara vatten och sportdryck. Och någon vit sörja som säkert var socker och salt ihopblandat. Inte direkt sugen på att ta det, även om jag mot slutet av loppet var sugen på salt. Chips på hotellrummet har aldrig varit så gott. Så sist var jag inte. Vad fick de som kom ännu senare? Bara vatten?

Under loppet sprang jag med min midjeväska som jag sprungit alla mina långpass under sommaren med. I den hade jag telefon, hörlurar, en immodiuomtablett, några dextrosol och en liten påse chokladnötter. I princip lika mycket som jag haft i den under sommarens långpass på spånbanan. Den är tydligen inte gjord för maraton. Mein Gott så jag har ont i ryggen. Den har inte skavt och det syns inga spår, men det känns. Det är som om jag skulle ha blåmärken, men att de inte syns ännu. I övrigt känns kroppen bra efter maraton, men ryggen alltså. AJ!

Nu ljög jag lite. Idag känns kroppen bra. På måndagen var känslan en annan. Högra knät gjorde ont och det var stela ben. Men det är kul med lopp i Tallinn eftersom det på båten hem fanns en massa likasinnade. Jag vet inte hur många som såg på min stapplande gång och log igenkännande och frågade om jag sprungit 🙂

Löpare är annars också trevligt folk. En annan viktig känsla jag tar med mig från Tallinn är hur kul jag hade. Jag har aldrig pratat med så många löpare under ett lopp. Snackat om dittan och datten. Kanske jag skulle våga ta tag i mitt nyårslöfte om socialspring…

Att ha musik med som backup fungerade bra för mig. Jag saknade det förra året och nu hjälpte det mig när jag hade en liten svacka. Däremot kommer jag så inte att springa i de hörlurarna under lopp fler gånger. Det gick just som jag var rädd för. Jag kämpade och fipplade med sladden och var nära att kasta fanstyget vid vägkanten. De hölls bra i öronen, men ljudet sprakade och hackade och sladden var i vägen.

Klädkoden då? Äh, jag struntade i den. Jag hade svarta strumpor och blåa shorts, men inget vitt. Jag orkade inte fundera på saken eftersom jag inte hittade något som passade.