Jag har nu sprungit över tio kilometer på en löptur under tre veckor i rad. Milen är min nya norm och det är skönt att veta att jag kan springa det vilken dag i veckan som helst. Det känns inte som ett långt pass mera, utan något jag kan göra så där bara. Det gör inte ont någonstans, kroppen svarar bra och jag orkar springa hela vägen utan problem. Jag känner mig mer och mer som mig själv igen. Som en person som har ambitioner och mål med sin löpning och som drömmer om nya lopp och maraton.

Under hösten efter mitt maraton var min lust och iver till löpning som bortblåst. Ett maraton tär på kroppen och även om kroppen kändes återhämtad efter maraton, var jag kanske inte mentalt redo att springa. Inte i alla fall till springa långt/längre och att försöka pressa mig själv. Kroppen slog bakut och samarbetade inte alls. Ju mer jag pressade, desto sämre gick det. Jag var frustrerad, irriterad och tyckte inte alls om att springa. Det enda som var kul ungefär var zumban. Nu har det som tur vänt och det är för tillfället jätteroligt att springa.

Det hjälper förstås att mina löprundor går bra. Jag är inne i ett bra flyt och löpningen rullar på. Jag behöver inte kämpa eller pressa, utan jag bara gör. Det är precis så som jag vill att det ska kännas. Det är det som är normen och inte som det var på hösten. Och så har det kommit snö också… Bra start på veckan 🙂