Jag har fortfarande inte heller bestämt mig för vilka lopp jag ska springa i sommar. Ifall jag ska springa några alls. Jag har ett som jag har spanat på som skulle gå lämpligt under min första semester i juni. Ett halvmaraton. Eftersom långpassen lyst med sin frånvaro och löpningen varit sisådär under april, ville jag idag testa formen. Är det ens möjligt för mig att springa ett halvmaraton i juni. Jag ville springa ett långpass och se var jag befinner mig i dagsläget. Hur är formen, hur känns kroppen och hur känns knoppen?

Slutresultatet? Inte så pjåkigt. Farten finns inte ännu där för längre distanser, men själva distansen är inte ett problem. Det vet jag ju egentligen, men det är alltid bra att få en boost i självförtroendet. Jag vet att jag är bra grundtränad, men jag behövde få en bekräftelse. Idag fick jag det. 12,5 kilometer blev det idag och även om ett halvmaraton är nästan tio kilometer längre, vet jag att jag fixar det. Känslan i kroppen var bra, jag sprang hela vägen. Benen blev inte trötta, utan jag orkade springa. Det här var precis det jag ville och behövde veta.

Nu kan jag bygga vidare härifrån. Springa några långpass till för att få mer mängd i kroppen. 12,5 kilometer kändes lätt, jag var inte tokslut när jag kom hem. Det fanns mer att ge i kroppen. Nästa gång vill jag springa upp mot 14 kilometer. Jag vill också börja springa mer intervaller. Försöka få upp mitt tempo för längre pass. Kortare pass går bra, men för längre pass räcker inte tåligheten, styrkan och konditionen till.

Jag kände mig stark mentalt idag och det är nästan det viktigaste. Kroppen orkar alltid mer än jag tror, det är huvudet som sätter stop först. Därför känner jag mig säker på att klara ett halvmaraton i juni, trots att jag idag bara sprang dryga halva distansen. Jag vet att jag fixar det, pannbenet är starkt.