Det var trångt, men det var jäkligt kul. Ungefär så kan jag sammanfatta Tallinn 10 kilometer. Som vanligt levererade Tallinn världens folkfest och jag sprang med en stort leende på läpparna  hela loppet. Jag hade så kul när jag sprang att jag nästan glömde bort att springa. Jag var på sightseeing och kollade mest omkring mig. Vi sprang till exempel igenom Kultuurikatel, en gammal industribyggnad/skorsten. Hur coolt?  Jag hejade på andra löpare, highfiva:de publiken, jag sjöng med i musiken som dånade från högtalarna, jag klappade händerna och hade ett löparparty för mig själv. Och cirka tio tusen andra löpare.

Om jag någon gång har tyckt att det varit trångt när jag sprungit Paavo Nurmi i Åbo eller när jag sprungit halvmaraton i Tallinn, är det inget upp mot trängseln jag upplevde under Tallinn 10 kilometer. Det var tio startgrupper, jag var i grupp fem (E). Den syns inte på bilden nedan, utan jag stod långt långt bak. Alla startade samtidigt och det tog fyra minuter (!) från att startskottet gick till att jag korsade startlinjen. Jag tror inte ens att jag hörde startskottet, jag stod så långt bak. Då var det ännu fem startgrupper bakom mig. Det var trångt från start till mål. Visst jämnade det ut sig på delar av banan, men i stort sett var det ett sicksackande genom hela loppet. Jag sprang förbi några, några sprang förbi mig.

Eftersom Tallinn 10 kilometer var ett lopp som jag anmälde mig till i sista stund, hade jag inga tidsmål med loppet. Jag visste att jag inte var i rekordform, utan jag fokuserade mer på upplevelsen och att ha kul. Det lyckades jag väldigt bra med. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet, eller Midnattsloppet eller New York maraton för den delen, men publiken och stämningen i Tallinn är verkligen fantastisk. Det finns till exempel en finsk förening, Smilerit, som varje år står på samma ställe och hejar. De tjoar och tjimmar, och man kan inte låta bli att le. Springa lite extra hårt, trycka på lite extra i steget. Publiken ger en (mig) så mycket energi.

Hela loppet igenom var en enda löparfest. Kroppen kändes stark och jag hade inga problem med att springa. Jag kollade på klockan ibland och den visade snittfarter på 5:40. Betydligt snabbare än jag sprungit på träningspass, men jag visste ändå att det inte skulle bli personbästa för mig, eftersom jag startat så långt bak. Och det är ju den tiden som räknas, den officiella. Den officiella tiden blev 1:03:35, medan nettotiden blev 59:38.

Det är jag nöjd med. Hade jag kanske kunnat kapa någon sekund? Visst, det hade jag kanske kunnat pressa mig till, men till vilken nytta? Nu kunde jag njuta loppet igenom. Det var inte blodsmak i munnen och blytunga ben, utan det var fest.