Gårdagens löppass blev igen ett bevis för att det går bra med löpningen just nu. Jag var ute på en standardrunda efter jobbet. Tass tass tass framåt, en fot framför den andra. Ingen tanke på varken tid, tempo eller hur långt jag skulle springa. Jag mötte en del andra människor, både såna som sprang och folk ute på kvällspromenad med sin hund. I något skede ser jag två löpare framför mig och vad händer då? Jo, jag springer om dem. Jag tyckte att de sprang för långsamt, så jag var tvungen att springa om dem. Det har säkert aldrig hänt tidigare.

Vid lopp brukar jag ibland bli stressad ifall folk springer om mig. Jag kan ha svårt att hitta mitt eget tempo och dras lätt med i andras. Då är det förstås så många andra löpare runt omkring, att jag både springer om folk och blir omsprungen. Men att jag på en helt vanlig söndagsrunda tycker att folk springer för långsamt eller är i vägen, det har aldrig hänt tidigare. Och okej då, jag möter väl inte sååå många löpare när jag är ute, men ändå! Vilken boost för självförtroendet!

Jag tycker nämligen inte ens att jag tog i. Jag lunkade på i min takt, som var kanske lite snabbare än det brukar, men ändå helt hanterbart. Pigga ben, bra flås och absolut inte maxfart. Jag tycker inte att jag är en snabb löpare, det ger verkligen en kick att kunna springa om andra. De kanske just värmde upp, eller var i slutskedet av sina intervaller, eller precis hade sprungit lopp och var på en återhämtningsrunda, men ÄNDÅ! Jag tänker ta med mig känslan av att kunna springa förbi.

(Bilden är från en annan runda, för igår var det alltför mörkt ute för att ta vettiga bilder.)