Oj detta coronavirus, som det ställer till det. För någon vecka sedan var mitt största problem ifall det var värt att träna inför Tallinn maraton, ifall loppet sedan blir inställt. Hur jag skulle vara tvungen att fixa med jobbet, boka hotell, ordna kattvakt. Nu känns det som ett futtigt problem att ha. Kommer jag ens ha ett jobb att behöva fixa med? Kommer jag ha råd att åka till Tallinn för att springa? Okej, riktigt där är jag inte ännu, men det känns som om det inte är långt ifrån. Jag kommer i alla fall att ha en massa tid till träning. Ifall jag bestämmer mig för att satsa.

Igår var den första dagen som jag är permitterad och om jag har förstått det rätt kommer alla restauranger i Finland vara tvungna att vara stängda till den 31.5. I alla fall. Sedan då? Jag fattar  att ingen vet svaret. Situationen ändras hela tiden och ingen vet hur det här kommer att sluta. Jag har bara svårt att förstå hur fort det har ändrats. Hur jag just för någon vecka sedan oroade mig för Tallinn maraton, och nu känns det som det minsta av mina problem. Samtidigt vet jag ju att jag är i en bra situation. Jag har mycket att vara tacksam för, och jag har sparpengar så att jag klarar mig för en tid.

Jag är egentligen mest fundersam över vad jag ska göra på dagarna. Vad tusan ska jag hitta på när jag plötsligt har en massa tid över? Jag kommer att klättra på väggarna. Jag kan inte träna varje dag. Efter en vecka har jag säkert städat alla skåp. Jag kan inte direkt resa någonstans. Eller fara och shoppa. Eller gå till gymmet eller simhallen. Jag kan inte träffa folk. ( och nej Sam, jag tänker inte rensa i trädgården 🙂 )