Mitt mål för april träningsmässigt var att springa 100 kilometer. Idag kunde jag sätta check för det målet och det känns riktigt riktigt bra att ha klarat av det. Jag har inte sprungit hundra kilometer på en månad på väldigt länge och det känns som om formen är på väg uppåt.

Mina långpass känns lätta att springa och som om det finns mer att ge. Under april har jag sprungit alla mina långpass enligt taktiken springa i nio minuter och gå i en. Jag tror att det har varit en bidragande faktor till den goda känslan. Jag hinner aldrig bli trött, utan jag kan hela tiden fokusera på att bara springa i nio minuter till. Plötsligt har jag sprungit 16 kilometer utan att ens fundera över hur långt det är. Hade jag från början tänkt att idag ska jag springa 16 kilometer, hade jag säkert gett upp mycket tidigare. Det hade känts som en för stor uppgift, för långt att springa, för jobbigt. Men nio minuter orkar jag alltid.

Eftersom jag klarade av mitt mål för april relativt enkelt är jag nu extra ivrig på träningen. Nu blir jag tvungen att planera in träningen mer, anpassa det enligt hur jag jobbar. Jag var permitterad över halva april och då var det enklare att få till bra träningspass. Jag var alltid pigg och kunde träna vilken tid eller dag som helst. Nu kommer det att krävas mer planering, men kanske det är bara bra. Att jag behöver styra upp träningen mer mot en eventuell maratonsatsning.