Jag trodde att jag inte skulle ha möjlighet att springa på midsommaren. Det blev ändrade planer och jag hade möjlighet att träna i alla fall. Och vilket träningspass det blev sedan! Vågar jag kanske påstå att jag är tillbaka nu? Lita på kroppen och löparformen? Jag hoppas det. Idag blev det nio kilometer löparglädje i värmebölja. Det längsta jag sprungit under hela juni tror jag.

Nio kilometer är vardagsmat för många, långpass för vissa och för mig idag var det bara lycka. Det var varmt, jag flåsade och svettades och jag gick mellan varven, men ändå kändes det riktigt, riktigt bra. Konditionen är det inget fel på. Jag var mest tvungen att gå för att jag hade så varmt. Jag hade missbedömt  hur varmt det var och jag hade kanske inte förberett mig på rätt sätt. Varken med solkräm, solglasögon eller med att dricka vatten. Skärpning där!

Jag hade inte tänkt springa så långt som jag gjorde, men det kändes så bra i kroppen att jag inte ville sluta. På torsdagen blev det ett snabbare pass än jag tänkt från början och idag blev det ett längre. Juni blir kanske inte en så dålig träningsmånad trots allt. Jag kan åtminstone avsluta på topp och med ett bra självförtroende igen. Pepp och ivrig inför kommande träningspass i juli och med en känsla att vara tillbaka igen.

Nu vill jag springa. Långpass, intervaller, snabbare pass, mysrundor. Nästa vecka blir det ännu cykling till jobbet, men sen börjar jag min semester och då vill jag springa mer igen. När jag äntligen har tid till det och kroppen också verkar vara med på noterna.