Jag klagar inte på värmen, tro inte det. Jag älskar det här. Men. Idag när jag cyklade hem från jobbet fick jag flashback från 2016 när jag sprang halvmaraton i Åbo. Då var det också väldigt varmt och det är fortfarande min sämsta halvmaratontid. Värmen suger otroligt mycket energi och även om jag vant mig vid den är det fortfarande jobbigt vid tung fysisk ansträngning. Jag blir tröttare, slöare, får huvudvärk. Hur mycket vatten eller annan vätska jag än dricker, så hjälper det inte. Jag har saltbrist.

Idag började jag frysa när jag cyklade hem. Solen gick i moln för en kort stund och jag började frysa. Inte ett bra tecken. Jag minns det så tydligt från mitt halvmaraton. Hur jag frös längs med banan. Hur jag typ drömde om chips och hur saltgurkan vid målgång var det godaste jag någonsin ätit. Vad jag tyvärr också minns från det loppet är hur många som behövde första hjälp längs med banan. För att de kollapsat av värmen.

Idag cyklade jag hem i bara min sportbh. Jag har solbränna som bevis. Jag tror inte att det var det som gjorde att jag började frysa, utan snarare att jag hade saltbrist. När jag kom hem drack jag en vichy och åt några chips och det kändes genast bättre.

Jag måste ha sett tokig ut när jag kom cyklande i bara sportbh. Cykelsporten och dess stilregler… Men sen igen så gör jag nog alla stilfel det finns annars också. Jag cyklar med min mountainbike med cykelkorg, men är ändå klädd som om jag hade en racer. I ett par gamla löparskor, med för korta strumpor.