Det här känns som en upprepning, varför jag inte ska springa trail. Jag skulle springa långpass. Jag valde spånbanan. Den här gången hann jag faktiskt springa över två varv innan poff. Magplask. Jag snubblade på den där samma satans roten som sist och gjorde en fullständig vurpa. Inte något, jag trampade lite snett och hann parera, utan jag låg raklång på spånbanan. Smutsig från topp till tå, ett knä fullt med skrubbsår, ett gigantiskt blåmärke på kommande på skenbenet och ett knäckt självförtroende. Kanske jag har lärt mig nu? Jag ska nog inte springa trail. 

Idag var planen att springa veckans längsta pass och nu blir det istället vila för resten av veckan. Hela benet bultar. Okej, riktigt så illa är det väl inte, jag är mest irriterad på mig själv. Hur kan jag lyckas snubbla på samma ställe två gånger?

Fram tills min vurpa kändes löpningen i alla fall bra. Alltid något. Det är tyngre att springa på spånbanan, men jag tyckte ändå att jag orkade springa på. Jag lyssnade faktiskt på en podd den här gången. Jag ville distrahera mig med något, för det är flåsigare att springa på spånbanan. Inte fokusera på hur flåsig jag låter, utan fortsätta springa. Det är inte tungt, det är inte så farligt, fortsätt springa bara och fokusera på podden.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med träningen resten av veckan. Imorgon hade jag oberoende tänkt vila. Jag tror nog att jag kan springa i slutet av veckan. Ingenting är brutet, eller ens stukat. Jag tror mest att jag blev skraj av min vurpa. Det hade kunnat gå mycket värre. Hälsningar hon som typ bröt handen fyra gånger som barn när hon föll och tog emot med händerna. Also known as klumpedunsen 🙂