Det är torsdag och det borde egentligen vara dags för middagstips inför helgen, men det här är så stort att det förtjänar ett inlägg. Om min comeback i simning. Efter en paus på över ett och ett halvt år. Två gånger hann vi gå, innan coronan stängde ner allt. Nu kan vi äntligen besöka simhallen (och gymmet) igen.

Jag var ivrig, jag var pepp och jag var nästan nervös innan. Kan jag ens simma mer? Jag som knappt kunde simma innan heller, och med en paus på över ett år. Hur skulle det gå? Jag simmar aldrig på sommaren, aldrig i Finland och aldrig i öppet vatten. Jag simmar inte överhuvudtaget. Och ja, jag vill delta i triathlon 🙂 Men någonstans måste jag börja. Kaarinan uimahalli med pensionärer på dagtid känns lagom.

Vi började igen med att gå på gymmet. Och jag körde igen i min iver över att kunna använda maskiner med alltför höga vikter för att orka simma efteråt. Jag orkade med vikterna och det är kul att kunna lassa på, men jag är helt slut i musklerna efteråt. Vilket inte är så konstigt egentligen. Men tanken är att simningen ska vara huvudfokus. Styrka kan jag ju ändå träna hemma. Simma kan jag bara göra i simhallen.

Simningen då? Det gick nästan över förväntan. Jag simmade 550 meter och det tycker jag är en godkänd comeback i simning. Det finns mycket att jobba på, men konditionen är det inget fel på. Det är nog snarare tekniken som stoppar mig från att simma längre. Jag blir mer trött i nacke och armar än flåsig. Nu hoppas jag att det blir en vana att simma en gång i veckan. Först vill jag bli bekväm med vattnet, innan jag gör upp någon form av träningsplan. Just nu känner jag mig som en nybörjare, jag tror att bara jag simmar mer kommer jag att bli bättre. Det här var i alla fall en bra start.