Jag trodde jag hade koll på hur jag ska klä mig när jag springer på vintern, men tydligen inte. Igår var det bara minus fem grader, men jag hade såå kallt. Jäkla blåst! Då hade jag ändå på mig underställ, tjockare jacka, knähöga ullstrumpor, vintertights och tjocka vantar och pannband. Jag var en stelfrusen istapp när jag kom hem, jag fick knappt av mig skorna för att händerna var så kalla.

Skorna ja, de var i alla fall utmärkta. Hittills har de visat sig vara ett bra köp. Det var just för såna här tillfällen jag ville ha dem. När jag inte behöver Icebugs, men det ändå är lite halt på vägen. Igår fungerade det bra att springa i skor med lite grövre sula, jag klarade mig bra med dem och hade inte behövt isdubbar. Jag litade på greppet och behövde inte trippa fram, eller spänna mig. Men jäkla blåst, den påverkade mig mest.

Planen var att springa långpass, men jag var främst orolig över om jag skulle halka med mina skor. Jag var inte sugen på att springa långpass i Icebugs, de är alldeles för klumpiga för det. Jag hade inte tänkt att kylan skulle påverka mig, det var ju bara minus fem. Minus femton brukar vara min smärtgräns för löpning.

I början var det inte kallt, men jag tror jag hade medvind då. För när jag vände, då kände jag hur kallt det var. Sån kyla och blåst som går rakt in i märgen. Där inga kläder hjälper. Mot slutet av passet när jag försökte öka tempot, hände inget. Framsida lår var alltför kalla för att reagera. Jag var inte trött, inte flåsig och jag hade inte mjölksyra i benen, jag var bara för kall och stel. Men det blev över femton kilometer totalt, och det är jag jättenöjd över.