Åh, känslan av att springa i normala löparskor igen. Som jag har längtat. Swosch sa det bara. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla än att springa i klumpiga dubbskor. Lite fick jag trippa fram på vissa ställen, och lite var jag tvungen att gå, men för det mesta kunde jag springa på riktigt bra. Tempot blev genast högre när jag sprang i normala löparskor.

Nu sprang jag inte ens i snabba skor, utan i mina Nike trail. Tänk så snabb jag kommer att känna mig när jag kan springa i lätta skor. De som jag mest springer intervaller och tempopass i. När vägarna är isfria och allt grus är bortsopat. Med solen i ansiktet och bara ett lager kläder på. Snart, snart…

Jag längtar så efter våren nu. Det känns som om det är nära, att det snart vänder. Det har varit många fina och soliga dagar nu. Isen smälter, fåglarna kvittrar och det känns som vår i luften. Varmt. Sen är det plötsligt minus sju på natten och jag påminns om att det inte alls var vår ännu. Men på dagarna är det fint i alla fall.

Jag tror att planen nu kommer att vara att springa i mina vanliga löparskor. Jag är trött på Icebugs. Såå halt är det inte mer, bara på vissa ställen. Där får jag väl gå då och hoppas på att jag inte faller 🙂 På det sättet får jag dessutom in naturliga pauser i löpningen. Gå där det är halt och springa resten. Låter som en bra plan tycker jag.