En sak som man absolut måste göra när man är i Santorini är att gå från Fira till Oia. Eller andra vägen då förstås. En vandringsled på strax över tio kilometer som tar allt från tre till fem timmar att gå, beroende på hur många fotostopp du gör.
Vi valde att gå från Fira till Oia, för att det skulle vara den lättare vägen. Mera nerför, även om det också den här vägen är uppför. Vandringsleden är för det mesta en bred kullerstensgata, ibland grusväg och ibland smal stig. Du behöver bra skor, inte vandringskängor, men inga flipflips. Jag gick i mina löparskor och det funkade utmärkt. Du behöver också solglasögon, hatt och så mycket vatten du orkar bära. Kanske lite snacks. Och solkräm förstås! Det finns inte mycket att köpa längs med vägen och ingen skugga, men utsikten. Ah utsikten!
Vi startade tidigt på morgonen för att köra till Fira och lämna bilen på en parkering. Det här med parkering i Grekland alltså… Lämna bilen där du hittar en lucka och hoppas att ingen parkerar för nära dig så att du inte kommer ut när du ska tillbaka 🙂 En kort promenad från parkeringen genom stan för att hitta till starten av vandringsleden.
I Fira var det betydligt mera folk än på strandorten Perissa. Turister, butiker, restauranger, försäljare, bilar, bussar, kryssningsbåtar. Trångt och svettigt. Fira är huvudstaden på ön och det är hit alla kryssningsbåtar kommer. Nu var det ”bara” fyra i hamnen, men under högsäsong kan det säkert vara tio. Så om det nu redan var mycket folk, hur mycket är det inte i juli augusti? Men vandringen Fira till Oia var det jag skulle skriva om.
Knappt hade vi hunnit gå hundra meter innan vi var tvungna att stanna för att fota för första gången. Båtarna, linbanan, havet, utsikten, staden. Fota, fota, fota. Jag har så många bilder, men det är allt på typ samma sak. Från lite olika vinklar bara. Men det går liksom inte att sluta fota och sluta beundra utsikten. Det är så fint alltihop.
I Fira var det trångt, men sedan lugnande det ner sig. Sedan fick man gå själv i egen takt för det mesta. Ibland när vi kom till nästa by, eller nästa spännande ställe att fota på, märktes andra människor av, men annars var det bara vi. Och så kommer det ju folk emot förstås som går åt andra hållet. Men det är inte trängsel och man behöver ju inte ha bråttom.
Imerovigli är den sista större byn man passerar innan man kommer till Oia. Det är den högst belägna byn, innan det går neråt igen. Man behöver väl inte direkt vara vältränad för att gå leden, men det är nog förvånansvärt mycket uppför även om vi gick från Fira till Oia. Uppför, brant, stigar, grusväg och halt rullgrus. Inte något man gör med en barnvagn, men betydligt lättare att gå än när vi gick till Red beach och White beach. Det här är ändå en led som marknadsförs med skyltar och för det mesta är det trottoar.
Santorini är en liten och smal ö, formad som en halvmåne. Man ser hela tiden Oia, men ibland känns det som om man aldrig kommer framåt. Utsikten och de vackra vyerna gör det värt det, men visst är det jobbigt att gå ibland i hettan. Starta tidigt på morgonen, eller sent på kvällen när det inte är såå varmt. Packa med så mycket vatten du orkar bära och pausa ofta. Jag hade inga problem med att gå uppför, konditionen och benstyrkan är det inget fel på. Nerför var mycket jobbigare. Svårare tekniskt och här var jag hela tiden efter. Jag vågar inte lita på steget och greppet utan trippar på. Uppför kan jag fast springa. Nåja… 🙂
Målet är vid Oia. Oj oj oj så där är fint. Det kommer att bli ett skilt inlägg om det och solnedgången, men det är även superfint dagtid. Eftersom vi senare under resan skulle bo i Oia och visste att vi då skulle ha tid på oss att utforska stan mer, valde vi att efter vandringen bara ta bussen tillbaka till Fira. En halvtimme senare var vi i Fira, tillbaka till bilen och sedan körde vi mot Perissa och hotellet igen.
Det här är samma vy, men på kvällen. Fotat från Oia mot Fira.
