Skjut inte upp ditt långpass, utan spring det alltid när du tänkt. Jag vet ju det här egentligen. För det händer alltid något som ändrar mina planer. Jag skulle springa långpasset på måndagen, när jag var ledig och hade gott om tid. När vädret var fint och allt var upplagt för ett bra pass. Istället ändrade jag mig och sprang långa intervaller. Inget fel i det, det passet var också bra och något jag ändå skulle ha gjort den här veckan. Jag tänkte att jag kan springa långpasset på lördagen istället. Vad händer då? Regn, kallt och blä. Vad som skulle ha varit ett långpass på över tjugo kilometer, blev tretton.

Jag cyklade till spånbanan, hade vatten och energi med mig. Det började bra, jag lyssnade på podd och hittade en bra rytm. Det hade lovats regn till eftermiddagen, men jag tänkte att jag hinner springa innan dess. Jag tassar på och allt känns bra. Efter kanske två varv börjar det regna. Inte så farligt ännu, så jag fortsätter. Det börjar kännas lite kallt, men det går ännu att springa. Efter fyra varv är jag nära att ge upp för nu regnar det verkligen och jag fryser. Jag bestämmer mig för att springa ett varv till och sedan vara nöjd.

Jag är lite snopen över mitt pass. Det var inte så här maratonträningen skulle gå. Jag måste börja komma upp i mängd. Jag kan inte springa långpass på tretton kilometer, utan jag måste över tjugo. Det är inte såå många veckor kvar att träna. Jag vill känna mig självsäker innan maraton, att jag gjort min träning och mina pass. Jag kommer ändå tvivla, men jag kommer ju tvivla mer om det längsta jag sprungit inför är 18 kilometer.

Vad lär vi oss av det här? Skjut inte upp ditt långpass!