Jag ska inte satsa på cyklingen i år i och med att maraton är mitt huvudfokus, men jag blir lite deppig när jag tänker hur långt ifrån förra årets superform jag är. Det är mest tungt att cykla just nu. Jag hittar inget flyt, har ingen fart och inget självförtroende i cyklingen. När jag tror att det går bra, att jag håller ett högt tempo, är det mest inbillning. När jag kollar på klockan i efterhand har jag inte alls cyklat hårt.

Samtidigt blir jag lite irriterad på mig själv. Det är väl klart att jag inte hittar ett flyt om jag bara cyklar en gång i veckan. Jag som inte ens ska fokusera på cyklingen. Det spelar väl ingen roll hur hårt jag cyklar när det ändå mest är tänkt som alternativ träning, återhämtning och kondition. Egentligen borde jag inte ens försöka pressa mig, eftersom det tar bort från löpningen. Det är ju då jag ska pressa mig, och ha pigga ben. Inte kapa en minut från min cykeltid hem från jobbet. Dessutom märkte jag att min rekordtid från ifjol kom i slutet av augusti. Då när jag hade cyklat en hel sommar.

Men lite tär det på mitt självförtroende i cyklingen, att känna sig dålig. Idag också när jag nästan var hemma cyklade ett helt gäng med proffscyklister förbi mig i världens fart. I en uppförsbacke. Tack för den. Där kämpar jag och tar i allt jag har och de bara swosch. Och med proffscyklister menar jag bara såna som har landsvägscykel och ser ut som proffs enligt mig. Cykelkläder och skor. Inte som jag som har cykelkorg och mountainbike. Och vanliga träningskläder.

Okej, slutklagat. Imorgon springer jag.