Igår hade jag en bra cykeldag, idag var en dålig cykeldag. Igår trampade jag på och hade bra tempo. Bra tryck i benen och bra känsla. Jag var ivrig på att cykla idag igen. Testa hur det känns att cykla två dagar i rad. Skulle jag ha lika pigga ben igen? Nu får vi aldrig veta, för vad hände? Punktering.

Där är jag ombytt och redo att cykla till jobbet. Hämtar cykeln ur förrådet och märker direkt att nåt är fel. Jag tror jag aldrig haft punktering tidigare. Däcket är helt tomt, så det blev ingen cykling till jobbet. Istället blev det ett riktigt bra intervallpass efter jobbet.

Just nu tycker jag att löpningen känns bra. Formen börjar komma och tempot har blivit högre. Jag tror att alla intervaller som jag sprungit har haft effekt. Att det har hänt något med formen. Jag blir nästan förvånad när jag kollar på klockan. Springer jag faktiskt så fort, fast det inte ens känns jobbigt?

Jag följer mitt träningsprogram och just nu är det mycket, vad ska jag kalla dem, halvlånga intervaller. Inte 30 sekunder max, men inte heller över fem minuter. Utan tre till fyra minuter. Det är ändå så långt att jag hinner undra om intervallen inte snart är slut, men samtidigt tror jag att de ger bra effekt. Det är just det jag borde träna på för att höja grundtempot. Inte spurta, men inte heller lufsa runt i långpasstempo. Utan halvhårt, halvlångt. Därför är jag så nöjd när det just nu känns bra. Att jag faktiskt orkar springa på, hela intervallen.

Vad som började som en dålig dag, med punktering, slutade trots allt bra. Imorgon börjar jag dessutom semester.