Jag har säkert skrivit liknande inlägg tidigare inför maraton, om mina tankar kring maraton. Enligt träningsprogrammet jag följer borde jag nästa vecka springa mitt längsta långpass. Sedan börjar nedtrappningen. Hur känns det, är jag redo för maraton?

Tankar kring maraton

Löpningen har den senaste tiden känts riktigt bra, och som om formen börjar komma. Ändå kan jag väl inte påstå att jag känner mig redo för maraton. Jag behöver ju inte vara redo just precis nu nu, men det är ändå inte såå många veckor kvar. Hinner jag bli/känna mig redo tills dess?

Det är de där långpassen som spökar. Hittills är det längsta jag sprungit strax över tjugo kilometer, två gånger. Första gången total katastrof, alldeles för lite mat och dålig uppladdning. Ingen bra känsla alls, jag orkade knappt springa. Andra gången, igår, såå mycket bättre. Det fanns mer att ge, men jag ville inte pressa mig för hårt.

Gårdagens långpass var egentligen något jag borde ha sprungit förra veckan, men på grund av tidsbrist och festligheter blev det först igår. Därför är planen att springa ytterligare ett långpass den här veckan och det passet ska sedan vara längre än tjugo kilometer.

Konditionen är det inget fel på, men ett maraton är ändå ett maraton. Det är mera kroppen jag är orolig för, att benen inte är tillräckligt tåliga för att springa långt. Just för att jag inte vant dem vid belastningen med att springa långa långpass. Samtidigt har jag inte gjort det inför tidigare maraton heller, och bra har det gått ändå. Typ. Det längsta jag någonsin sprungit inför är 27 kilometer. Dessutom känner man kanske sig aldrig redo? Oberoende av hur långt man sprungit innan, hur mycket träning man gjort? Jag kommer säkert att fiska efter komplimanger och hejarop i något skede igen 🙂