Jag tog kanske lite i när jag skrev att det var sommarens sista varma dagar. Tur är väl det. Jag trivs i värmen, förutom när jag ska springa. Jag hade sett på väderprognosen att det hade lovats närmare 30 grader. Tidig väckning var det som gällde för att springa innan det blev alltför varmt. Det lyckades sådär. Jag steg upp tidigt (ish), men innan jag kom ut från dörren var det redan 25 grader varmt. Idag påverkade värmen mig. Jag blev svettig, det blir jag i och för sig alltid, och överhettad. Det fanns inget i kroppen.

Jag var inte hungrig, utan pigg och bra förberedd, men kroppen svarade inte alls. Jag skulle springa progressiva intervaller, där varje kilometer går snabbare än den förra. Första kilometern, 7:30, lite långsamt som öppningstempo, men helt okej. Andra 7:00, nu börjar det ta sig. Men sen tog det stopp. Jag kunde inte öka. Hur jag än tryckte på och tänkte att nu springer jag fort, visade klockan fortfarande bara 7:00 och däromkring. Är det fel på klockan?

Kilometer fyra som enligt hur jag brukar springa borde ha gått på 6:30 tempo, det var utopi. 6:40 var också att ta i, det bästa som fanns var 6:50. Jag bestämde mig för att bara skita i det. Inte pressa kroppen. Istället valde jag att springa enligt taktiken, gå de första 100 metern av varje kilometer, och sedan försöka trycka på lite mer. Strunta i vad klockan visar och vad jag ”borde” springa i, istället gå på känsla och springa det snabbaste jag kan i dagsläget i värmen.

Jag fick nästan flashbacks från mitt halvmaraton år 2016. Då var det också varmt och kroppen tog totalstopp. Både för mig och för många andra löpare längs med vägen. Jag kom ändå i mål, men det är fortfarande min sämsta tid på halvmaraton. Då var jag också överhettad och det kändes som hela jag kokade. Det fanns inget i kroppen. Idag var det kanske inte lika illa, för jag sprang ändå en betydligt kortare distans och inte lika fort, men ändå. Det är inte så här jag vill känna mig med bara veckor kvar till maraton. Det är nu jag vill ha flyt och känna att passen går bra.