Jag kommer högst antagligen att skriva så mycket om Tallinn maraton de kommande veckorna att ni kommer att tröttna på mig. Ibland tröttnar jag nästan på mig själv och mina tankar. Det är mycket som snurrar inför Tallinn. Vad ska jag ha på mig, vad ska jag ha med mig, tänk om jag glömmer något, när var starten nu igen, var är starten, vilka skor ska jag springa i? Har jag ens tränat tillräckligt? När jag anmälde mig fanns det en obligatorisk ruta man ska kryssa i, ”I am well trained for the distance”. Vältränad och vältränad, nåt ditåt i alla fall. Runt kommer jag väl.

Banprofilen är publicerad och var start och målgång är. Tydligen är det inte start eller målgång vid Viru gates, så jag ber om ursäkt om någon anmält sig på grund av mitt hyllningsinlägg till Tallinn maraton tidigare. Men det är åtminstone en ett-varvsbana. Det gillar jag.

Jag ser såå mycket framemot att resa till Tallinn igen. Tillbaka till en av mina favoritstäder. Sightseeing och springa på nya platser. Äta och dricka gott. Shoppa. Ibland glömmer jag nästan den lilla detaljen att jag faktiskt reser dit för att springa ett maraton. Jag fattar inte att det är mindre än en månad kvar. Lite småpanik har jag.

Jag skulle vilja få till ett riktigt bra långpass ännu. Kring 20 kilometer med en bra känsla. Som att det finns mer att ge. Att jag skulle orka springa längre, men jag slutar för att jag planerat att bara springa 20. Gärna med ett högre tempo. Tryck i steget, lätt känsla och pigga ben. Jag tror att jag mest behöver det mentalt. För formen tror jag inte det gör så mycket mer, men för självförtroendet. Att ha ett sista bra långpass inför Tallinn. Sedan gäller det att ladda mentalt.