Det krävdes bara ett rejält långpass för att jag skulle känna att jag är back on track. Förra veckan blev det inget långpass, men det tog jag igen igår. Över femton kilometer rätt in på maratonkontot. Jag kände mig stark hela vägen och formen finns nog där. Jag är nästan förvånad över hur lätt det känns att springa långt. Snabba pass är tunga att springa, men långt och lugnt går bra. Pollenallergi eller inte. Jag har visserligen bunkrat upp med en massa ny medicin, och det har kanske hjälpt.

För tillfället springer jag ännu mina långpass enligt taktiken att gå de första hundra metrarna av varje kilometer, och så springa tills klockan piper. Alltså gå 100 meter, springa 900. Så småningom vill jag börja (försöka) springa hela vägen, eller åtminstone längre i ett svep, men just nu tycker jag det är viktigare att få upp mängden. Det är inte lika viktigt att jag springer hela vägen. Jag tycker också att det är viktigt att öva på att börja springa efter att jag gått. Orka fortsätta, fast det känns tungt och är skönt att gå. Fast igår kändes det inte tungt.

Det är inte precis att jag flyger fram, men det är ändå en lätt känsla i benen. Trots femton kilometer, orkade jag ändå trycka på. Jag blev inte hängig eller tung i steget, utan hade fortfarande bra hållning och bra löpteknik. Jag är nästan förvånad. Det måste ju vara all styrketräning för benen som haft effekt. Att det är nu jag ser resultaten när jag börjar springa långt.