Tjugo kilometer i maj var målet och tjugo kilometer blev det. Till och med lite längre än det om jag ska vara riktigt noga. Löpningen har den senaste tiden känts bra, men tjugo kilometer är ändå långt för att vara mig. Det är inte något jag springer i vanliga fall, bara om jag är i maratonträning. Om jag tränat inför halvmaraton, behöver jag inte springa så långt. Då har de längsta passen inför loppet oftast varit kring en femton kilometer. Därför har jag ändå varit lite nervös över hur det skulle gå. Skulle jag klara av mitt mål och hur skulle det kännas? Det är en sak att klara av ett mål, men pinas under vägen. Och en annan sak att klara av målet och känna sig stark under tiden.

Idag kände jag mig riktigt jäkla stark. Jag fattar nästan inte. Jag sprang på i ett för mig högt tempo för långpass, men jag blev aldrig trött. Till och med i slutet var jag pigg. Jag hade jämn och fin snittfart genom hela passet. Pigga ben, bra tryck i steget och bra känsla. Inga dippar energimässigt, fast jag bara tog dextrosol. Jag hade en gel med mig, men den vågade jag inte ta eftersom känslan var så bra. Jag ville inte att magen skulle krascha.

Dagens löpning blev ett bra avslut på maj som träningsmånad. Även om det kanske inte blivit så många löppass, har ändå de pass jag sprungit varit bra. Jag är speciellt nöjd med långpassen. De känns viktigast i maratonträningen för tillfället och jag är glad över att jag fått till dem varje vecka. Dessutom alltid med en bra känsla och med en känsla över att det finns mer i kroppen.