Löparmage och långpass tycks vara en kombination jag har just nu. Även om mina långpass och övriga löppass också för den delen känts bra den senaste tiden, är det som om något händer när jag springer över femton kilometer. Ibland redan tidigare. Min mage går bananas när jag kommer hem.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har haft problem med löparmage tidigare, och det är som om det blir värre ju längre jag springer. Det är väldigt sällan jag drabbas på helt vanliga mysrundor runt kvarteret. Senast hände det på onsdagen på mitt långpass. Då stannade jag faktiskt klockan på 19,9 kilometer för att min mage krånglade. I normala fall hade jag sprungit till ett jämnt tal 😉

Jag har aldrig klurat ut vad som är orsaken. Är det något jag äter, är det bara otur, eller har det något att göra med farten, längden på passet? På onsdagen åt jag en gel under passet, kan det ha något med saken att göra? Jag har i och för sig ätit av samma gel tidigare och tyckt att den funkat. Dessutom har jag haft problem även utan gel.

Det är irriterande bara. Inför lopp är jag alltid mest orolig för att magen ska krascha. Okej, inför maraton är jag också orolig för själva distansen, men därför vill jag inte behöva tänka på magen också. Det är jobbigt nog som det är. Jag behöver inget extra att oroa mig för. Inför lopp brukar jag ta Immodium innan, men det vill jag inte ta på träning.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Är löparmage och långpass bara en kombination jag får dras med. Ska jag ta Immodium hemma också? För jag måste ändå springa långpass.  Förstås. Fast i och för sig, hellre löparmage nu än på maraton sedan.