Jag och Tennby spånbana är inte alltid kompisar. Det går bra för det mesta, tills det inte längre gör det. Hur många gånger har jag ramlat där? Fyra gånger? Igår blev det igen en vurpa. Vurpan med stort V.

Det gick så bra. Jag var inne på mitt näst sista varv. Jag skulle en gång ännu springa ner för den branta backen. Eller jag skulle gå ner för den branta backen. Den är så brant att det inte går att springa ner för den. Sedan skulle jag ännu springa det kortare varvet och efter det var jag klar.

Den branta backen är superbrant. För folk som faktiskt kan springa trail, är den säkert inget problem. För fegisar som mig… Jag går och försöker bromsa. Det är rullgrus, det är brant och det resulterade i en vurpa. Jag skrapade upp hela högra benet. Lite skrubbsår och rejäla blåmärken. Det är tur att bröllopet var förra helgen, för det är inte vackert.

Bortsett från vurpan, gick passet riktigt bra. Orsaken till att jag valde att springa på spånbanan var värmen. Jag cyklade dit och lämnade cykeln på parkeringen. Jag hade med mig vatten, sportdryck, gel och handduk. Det räckte och fungerade bra. Jag tyckte nästan att det var bättre med sportdryck än med gel. På det sättet fick jag mer att dricka. För det var varmt och svettigt. Jag sprang till och med i bara min sportbh.

Totalt blev det ändå nästan 20 kilometer. Klart godkänt. Jag tycker egentligen nog om att springa (långpass) på spånbanan, just för logistikens skull. När jag kan ha med mig vatten och energi och sedan stanna vid varje varv. Det blir lite som på lopp där varje vätskestation kommer efter tre kilometer. Stanna, dricka, men sen fortsätta springa igen. Jag måste sluta ramla bara 🙂