Skam den som ger sig, så idag begav jag mig mot spånbanan igen. Jag har inte fått några men efter min vurpa förra veckan, förutom en massa blåmärken. Men benet är inte sjukt och hindrar mig inte från att springa, så långpass på spånbanan it is. Fast den här gången bestämde jag mig för att bara springa det kortare varvet. Skippa den branta backen helt.

Idag var det inte lika varmt som det varit de senaste veckorna, men jag gillar ändå att springa på spånbanan. Det är enkelt att cykla dit, ha med mig vatten och energi, och sedan bara springa varv på varv på varv. Eftersom det inte var så varmt och jag valde att springa det kortare varvet, sprang jag två varv innan jag pausade för drickpaus. Dricka lite och fortsätta springa.

Jag tycker att det är bra övning inför maraton. Jag vet att jag kommer att bli trött då också, men att tvinga mig själv att fortsätta springa i alla fall. Vila vid vätskestationen, men sen fortsätta springa. Springa på trötta ben, och inte bli för bekväm med att gå. Kämpa vidare bara. Se det som ett delmål, spring till vätskestationen, sen får du vila.

Idag var planen att springa 20 kilometer, men det blev hela 22. Det är det längsta jag sprungit sedan maraton förra hösten. Jag vet inte om jag någonsin inför tidigare maraton, har sprungit över 22 kilometer med så många veckor kvar tills loppet. Jag tycker att det är ungefär i mitten på juli (med loppet i september) som längden på långpasset brukar börja öka till över 20. Hur som, det är kul att det funkar att springa långt nu redan.

Eftersom jag idag sprang 22 kilometer och fortfarande med en bra känsla i kroppen, siktar jag på att öka distansen igen nästa vecka. Antagligen blir det ett långpass på spånbanan då också. Det är ett fungerande koncept just nu.