En minuters intervaller, korta intervaller, Almenäs intervaller. Kärt barn har många namn. Det sprang jag idag i alla fall. Planen var egentligen att springa veckans långpass, men jag kände inte för det. Jag hade tidspress, vädret lockade inte och jag hade inte gjort en bra uppladdning. Slarvat med maten och inte ätit tillräckligt för att orka springa långt. Istället blev det veckans snabbare pass.

Jag valde att springa en minuters intervaller. Det känns alltid som en bra start när jag ska börja springa intervaller. Det är korta och är över fort, men jag får ändå jobba med löpsteget och känna på farten. Trycka på och bli flåsig.

Det här var första gången som jag sprang intervaller med klockan inställd. Tidigare har jag sprungit på känsla, eller följt klockans förslag. Nu ställde jag in allting själv. Jag brukar springa tio stycken med en minuts gåvila mellan varje. Ungefär tio minuter uppvärmning och så lika mycket nedvarvning.

Det var jobbigt, men det fanns ändå fart i benen. Min snabbaste intervall gick i 4:30 tempo. Det är bra för att vara mig. Jag är kanske mest nöjd hur jämn jag var. Jag orkade springa alla i ungefär samma tempo. Det var inte så att den första intervallen gick snabbt och sedan orkade jag inte med fler. Utan den sista gick ungefär i samma tempo som den första.

Nu blir det vila imorgon och så hoppas jag på bättre väder till helgen. Då är jag ledig och har tid till långpass. Jag ska ladda upp bättre med att maten för jag vill inte att långpasset faller på egen idioti. Jag vet ju att jag behöver äta för att orka.