Äntligen! Äntligen fick jag till ett riktigt långt långpass med en riktigt bra känsla hela vägen. Distansrekord för året och även mitt längsta pass inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Typ. Nu blir långpassen kortare igen. Dagens pass kommer att vara mitt längsta pass inför maraton.

Jag följer inte ett träningsprogram den här gången, men jag tar ändå inspiration från det program jag tidigare följt. Ibland brukar jag springa de intervaller som anges för den veckan och ibland brukar jag springa ett så långt långpass som anges. Som idag. Tre timmar och tjugo minuter. Tänk då när jag tyckte att tolv kilometer var ett långpass, nu springer jag det dubbla och ännu längre.

Planen var igen att springa i 27 minuter och gå i tre. Jag tycker att det fungerar bra för mig. Jag får/måste springa en längre sträcka, men har ändå något att se framemot. Tidigare har jag sprungit långpass enligt principen gå den första hundra metern av varje kilometer och sedan springa 900. Det fungerar kanske bättre när jag vill komma igång med långpassen, men nu när jag vill/behöver springa långt tycker jag kanske att det blir för lite löpning. Precis när jag fått upp rytmen, ska jag gå igen. Jag försöker springa så tävlingslikt som möjligt och då tycker jag att vätskestationerna kommer med ungefär tre kilometers mellanrum. Så jag övar på att springa längre, spring till vätskestationen, sen får du gå.

Jag är så nöjd över dagens pass. Det var betydligt bättre känsla än sist och betydligt bättre känsla än förra året när jag sprang mitt längsta pass inför maraton. Nu hade jag energi på slutet ännu och kunde faktiskt springa. Inte släpa mig framåt på trötta ben. Tempot var högre, känslan var bättre trots att det blev längre. 27 kilometer idag, mot 26 kilometer förra året.