Den här gången har jag inte följt ett träningsprogram inför maraton. Ibland väljer jag ändå träningspass från samma program jag följt tidigare. Samma längd på långpasset eller samma intervaller som planerat för den veckan. Igår blev det fyra minuters intervaller, kopierade rakt från träningsprogrammet. Fyra minuter 7:00 tempo, fyra minuter 6:00 tempo. Gånger sex. Plus uppvärmning och nedvarvning.

Det var jobbigt, men hanterbart. Det svåra är inte att springa i 6:00 tempo, utan det svåra är sedan att springa i 7:00 tempo efter varje snabbare intervall. Inte gåvila, utan hålla ett hyfsat tempo när jag redan är trött. Fast det är väl det som är själva poängen.

Jag kände mig stark igår och beslöt mig för att trycka på lite mer under intervallerna. Det var flåsigt och tungt, men jag tyckte ändå att jag hade krafter. Tryck i steget och bra känsla. Så här nära maraton är det mest känslan jag är ute efter. Som att jag kommer att fixa det och att jag orkar till slut. Inte ge upp, utan fortsätta kämpa och fortsätta springa. Jag är snabb, stark, snygg. Det gillar jag som mantra.

Totalt blev det nästan elva kilometer igår. Jag blev förvånad när jag såg på klockan. Så långt? För inte så länge sedan, skulle det ha varit ett långpass. Nu var det veckans kortaste pass och intervaller. Dessutom sprang jag tidigt på morgonen innan jobbet. Det är nästan den bästa känslan. Att kunna springa elva kilometer en vanlig tisdagsmorgon klockan nio, utan förberedelser. Och inte ens tänka på det. Bara gör och så jobba efteråt.