Jag hann knappt trycka på publicera om mitt årsmål, innan det gick som det brukar. Dunderförkyld. Jag kommer så inte att klara av mitt årsmål. För att göra det måste jag springa över 125 kilometer i december. Redan att springa 100 är mycket för december när det är den brådaste tiden på året på jobbet. Just nu springer jag inte alls, jobbar i och för sig inte heller. Istället ligger jag dunderförkyld i sängen. Jag har ingen röst. Den är helt borta. Jag hostar och snyter om vartannat och sover där emellan.

Det här var ju inte som jag vill inleda december eller avsluta året. Jag hade en massa träningsplaner ännu. Nu går jag bakåt. Okej, det gör jag knappast, det bara känns så när jag är mitt i det. I det värsta. Jag lär väl säkert kunna träna nästa vecka igen.

Värst är det med rösten. Jag tror jag aldrig tappat den så här mycket tidigare. Det är jättesvårt att vara tyst, för jag glömmer liksom bort det. Att jag inte har någon röst, för halsen är ändå inte sjuk.

Jag ska sluta tycka synd om mig, äta lite glass och sova lite. God natt!