Nästan trettio kilometer. Så mycket sprang jag totalt den här veckan. När jag tränar inför maraton är det ju ingenting. Då kan ett riktigt långt långpass vara nästan trettio kilometer, men nu är det här den högsta veckototalen jag haft på evigheter. Kanske till och med sedan Tallinn maraton. Det bästa av allt?

Det känns inte ens i kroppen. Trots att jag har simmat, tränat på gym, tränat styrka hemma och sprungit tre löppass, känns det ingenstans. Jag har inte träningsvärk, jag känner mig inte trött eller sliten, utan jag känner mig hur pigg som helst. Hur kul är inte det? Det är just så här jag tycker att träningen ska kännas. Som om jag gör något och ser framsteg, men utan att det sliter.

Nästa vecka kommer antagligen att bli en lite lugnare träningsvecka. Gym plus simning och åtminstone två löppass. Sedan har jag ännu en dag som jag kan/hinner träna på och den dagen har jag inte bestämt mig för vad jag ska göra. Antagligen blir det styrketräning hemma då. För annars blir det tre löppass på tre dagar och det är inte helt optimalt. Även om jag känner mig i bra form, är det väldigt sällan jag springer tre dagar i rad. Inte ens när jag tränar inför maraton. Jag kan lätt träna tre dagar i rad, men då är det olika saker. Olika träningsformer. Det är nog också därför tror jag som jag inte känner mig sliten.

Det här blev en bra träningsvecka. Jag är nöjd. Både över mängden löpning och den övriga träningen.