Ibland stämmer det bara. Trots snömodd, snö och blåst, så stämmer det bara. Flow. Jag ville springa 15 kilometer innan april, men jag är tvungen att revidera mitt mål. Jag sprang nämligen 15 kilometer redan idag. När jag för tre veckor sedan sprang över 13 kilometer kändes det bra. Jag kände redan då att jag har 15 kilometer i kroppen. Då kändes det lätt att springa, trots att det var mitt längsta pass efter Tallinn maraton. Nu var det kanske inte lika lätt, men nu skyller jag på förhållandena.

Jag hade tänkt springa imorgon, men då har det lovats ännu sämre väder. Ännu mer snö och blåst. Därför valde jag att springa idag. Det snöade och var oplogade vägar,  men framåt kom jag. Mot slutet var jag lite trött i benen. Flåset är det inget fel på, men benen kändes tunga. Dels på grund av slirigt underlag och dels på grund av distansen. Dessutom var jag hungrig.

Eftersom jag egentligen hade tänkt springa först imorgon, hade jag inte förberett mig med att äta bra. I ärlighetens namn hade jag väl inte ens tänkt på det. Det är ändå länge sedan jag sprungit långpass regelbundet, jag har igen glömt bort att jag måste äta innan. Eller ens ha med mig något. Ifall jag fortsätter med att springa så här långa långpass, är jag tvungen att skärpa mig.

Jag kommer självklart att fortsätta. Jag tänker kanske inte öka så mycket på distansen varje vecka, utan mer upprätthålla rutinen. Femton kilometer är jättebra som utgångspunkt inför maratonträningen. Jag är ändå nästan lite förvånad över hur bra det känns. Jag tror nog att jag aldrig sprungit så här långt, så här tidigt på året. Det brukar vara först i mars, april som jag ökar på längden på passen. Sen när det blir vår.