Jag är inte besviken, men känslan är lite ditåt. Det känns nämligen som om jag har kommit till en platå med långpassen. Det gick så jättelätt att springa femton kilometer, men sen har jag liksom inte kommit längre. Jag vet att jag skulle orka och kunna springa längre, men det är alltid något annat som stör. Vädret, tidsbrist, dåligt planerat rutt. Samtidigt vet jag också att jag redan nu är i så mycket bättre form än vad jag var förra året vid samma tidpunkt. Då hade jag inte ens börjat springa långpass ännu, då var jag knappt uppe i tio kilometer. Nu har jag redan i flera veckor sprungit långpass kring femton kilometer.

Jag tycker att jag oftast hamnar på en platå med just långpassen inför maraton. Jag kan harva på i rundor kring femton kilometer. 14,7 ena veckan, 15,3 nästa och så kanske 15,8 veckan efter det. Sedan blir det ett hopp till kanske 18 och så springer jag ungefär lika långt i några veckor tills nästa hopp. 20,1 kilometer, 20,7, 21,5. Det blir aldrig någon tydlig ökning. Jag skulle gärna se att jag sprang 15, 18, 20, 23 och så vidare.

Det är alltid lätt till en viss punkt, innan det stannar upp. Jag tycker inte att det har med orken att göra, utan med dåligt planerade rutter. Därför tycker jag nästan bäst om att springa på spånbanan på sommaren. Det är bara att springa varv på varv tills jag nått önskad längd. När jag springer i stan, blir det alltid för kort och jag är tvungen att springa en massa kringelikrokar och omvägar för att få rätt längd. Vad jag tror att ska bli tolv kilometer, visar sig vara åtta.

Jag vet inte varför jag klagar, eftersom jag uttryckligen skrev ett mitt första femtonkilometerspass, att jag inte skulle öka, utan mer upprätthålla. Att det är en bra grund inför maratonträningen. Som jag inte ens inlett ännu. Allt borde vara frid och fröjd eftersom jag är före tidtabellen.

Jag har som mål att springa tjugo kilometer i april. Det borde jag klara. Jag tror jag mest är sur över vädret just nu. Att jag alltid är tvungen att springa i regn och grått pissväder. Det tror jag också är en orsak till varför jag inte pushar mig mer under långpassen. Jag vet att jag skulle kunna springa längre, men vem vill nu springa när vädret är som det är?