Som jag hade längtat efter den här dagen. Dagen då jag kunde plocka fram mina snabbskor igen. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle regna hela passet, men till mitt försvar så regnade det inte när jag startade. Det började regna kanske tre minuter in i passet.

Jag har ju sprungit lite snabbare pass i kanske en månad nu. Pass där jag inte brytt mig om pulsen, utan bara sprungit på känsla. Igår var första gången som jag tog på mig mina snabbskor och bestämde mig för att trycka på ordentligt. Bli trött och flåsig. Det var kanske inte såå roligt, men det var nog mest vädret som störde. Trött och flåsig blev jag och jag hade i alla fall lite fart i benen.

Det finns ännu mycket att jobba på för att jag ska känna mig snabb. Det hänger inte bara på skorna. Jag vill få en lätthet i steget och mer power. En känsla av att komma uppåt, framåt i steget och inte känna mig hopsjunken och som om jag hasar fram.

Jag är ändå ganska nöjd över tempot. Med tanke på att jag bara sprungit lugna rundor hela vintern, är jag nästan förvånad över att jag kan hålla 6:30 tempo. Utan att ta i alltför mycket. Det är klart att jag är tvungen att kämpa, men det känns inte helt omöjligt. Jag skulle kanske kunna springa ännu fortare.

Nu väntar jag bara på lite bättre väder, lite mer sol och värme och sen börjar jag springa intervaller på riktigt. För att få upp farten igen, vet jag att det är det som kommer att krävas.