Det är snart dags att utvärdera min pulsträning som jag kämpat med sedan förra hösten. Frustrationen är fortfarande hög, även om jag inte gett upp helt ännu. Jag har bestämt mig för att fortsätta springa med lägre puls på mina långpass ännu i maj, men under övriga pass är jag friare. Jag har redan börjat fuska. Eller inte kanske fuska direkt, men jag är inte lika strikt längre.

Nu låter jag pulsen gå upp högre innan jag är tvungen att gå. Jag har lite tröttnat på att springa enligt pulsen. Men nu är det väl typ vår och det var ungefär så länge jag hade tänkt hålla på med projektet. Jag tycker att jag gett det en ärlig chans, nu börjar det räcka. Nu orkar jag inte vara lika strikt längre.

Gårdagens pass kändes helt okej. Allt var liksom lagom. Lagom långt, lagom hårt. Inte speciellt ansträngande, men inte heller ett lugnt pass. Det var ungefär ett sådant pass som jag alltid sprang tidigare. Vad jag kallar för ett vanligt pass. Inte intervaller, inte långpass, men inte heller ett lugnt pass.

I april kan jag ännu springa den typen av pass, men sedan ska jag mer börja följa en plan. Springa intervaller på riktigt och ha en tydligare plan för min löpning. Det är klart att jag också kan springa vanliga pass, men de ska inte vara grunden i min träning mot maraton. Då vet jag att jag kommer att behöva andra pass också. Den typen av pass jag börjat springa redan nu. Längre långpass och snabbare pass.