Det satt hårt åt idag. Långpass var planen och det blev faktiskt över 20 kilometer, men det satt nog hårt åt. Helt och hållet mitt eget fel och egen idioti. Nu är jag där igen. Jag måste äta mer inför långpass och ha med mig mer energi. Idag hade jag slagit på stort och hade med mig två bitar dextrosol. Riktigt två hela bitar. Bra där Heidi. Jag kom ungefär tolv kilometer innan magen skrek av hunger. För att jag både hade slarvat igår och slarvat med frukosten. Eller inte direkt slarvat, men jag borde helt klart ha ätit mer. Inte ätit som normalt. Jag borde också definitivt haft mer energi med mig.

Hur dum får man liksom vara? Jag var ute i över tre timmar och tror att jag ska klara mig med två bitar dextrosol. Det är inte så konstigt att jag blir vrålhungrig och går tom. Skärpning! Jag ska skärpa mig, jag lovar. Det behövs bara ett sånt här pass och så lär jag mig. Blir påmind igen. Det går kanske bra på kortare långpass, inte för att mina tidigare långpass varit korta heller, men det går bra till en viss punkt. Jag tycker inte att jag haft problem när jag sprungit 16 kilometers långpass. Men idag blev det väggen.

Nu har jag ju inte ens skrivit om hur glad och stolt jag är över att jag sprang över 20 kilometer idag, jag har bara fokuserat på det sämre. För jag är glad och stolt över prestationen. Jag tycker ändå att kändes bra. Bortsett från hungern. Benen var pigga och flåset var med mig. Det var mest hungern och känslan av att gå tom som gjorde att löpningen gick sämre. Jag skulle verkligen ha behövt en pick me up. En kick.

Eller ja, jag skulle ju ha behövt göra bättre från början. Sen när jag är vrålhungrig och tom på energi, då hjälper inte en kick mer. Då är det redan för sent.