Vilket bra pass det blev igår. Sista längre passet inför maraton där planen var att springa hela vägen i önskat maratontempo. Till min förvåning gick det ju! Tanken var att springa kring tjugo kilometer. Fem kilometer uppvärmning, tio kilometer önskat maratontempo och fem kilometer nedvarvning. Ganska snabbt reviderade jag min plan till fem plus fem plus fem, för jag insåg att det inte skulle bli tjugo kilometer av den runda jag valt att springa.

Fem kilometer uppvärmning, fem kilometer lite fortare och fem kilometer ännu fortare. Och de resterande kilometerna av min runda i valfritt tempo. Jag är nästan förvånad över hur bra tempo jag kunde hålla. Jag orkade ju liksom springa hela vägen och jag kunde till och med öka mot slutet.

Det var just precis ett sånt här pass och en sån här känsla jag ville ha och behövde med bara tre veckor kvar till maraton. Ett pass där det känns lätt. Som om jag orkar springa och har krafter kvar. Visserligen sprang jag bara 17 kilometer igår, men det var ändå med en riktigt bra känsla. Det gav mersmak. Det var aldrig en fråga om att jag skulle ge upp eller inte orka, utan jag kände mig stark hela vägen.

Nu vill jag ännu springa några bra pass med en bra känsla. Några intervallpass och några snabbare pass. Lite få en känsla av maratontempo. Som det kändes igår vill jag att det ska kännas på maratondagen också. Jag har ännu några träningspass på mig att klura på maratontempo. Jag vet ju förstås vad jag vill springa på, men det är en sak att springa 17 kilometer och en helt annan sak att springa 42,2.