Jag är hemma igen och har haft några dagar på mig att smälta min upplevelse från Tallinn. Det är därför dags att skriva race report. Så here goes. Ett långt och säkert flummigt inlägg om Tallinn maraton 2024.

Tallinn maraton 2024

Jag hade varit lugn hela veckan. Ätit bra och sovit bra. Druckit resorb och stretchat. Natten till lördag då vi skulle resa iväg sov jag bra. Natten till söndag då loppet gick, också bra sömn. Inga nerver alls. Bra frukost, bra middag dagen innan, mycket vätska. Det borde verkligen ha varit upplagt för ett bra lopp och bra tider, men…

Allt gick åt skogen.

Den här gången hade jag lärt mig från förra året och vi var i god tid till starten. Det hotell vi bodde på i år hade fattat det här med maraton och frukost, och hade öppnat den extra tidigt. Inte som i fjol då den öppnade först 7:30. Starten går alltså klockan 9.

Bra frukost, toa, packa väskan och mot starten. Jag hann värma upp, bajamaja besök, ta bilder. Allt var lugnt och jag var redo att springa. Starten går och jag lunkar på. Håller mitt planerade tempo på ungefär 7:20. Det var det tempot jag hade tänkt öppna i för att sedan öka efterhand. Allt känns bra i kroppen även om det redan är varmt och svettigt.

Jag springer med min vätskeväst och solglasögon. Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Magen fungerar bra, men plötsligt är jag kissnödig. Vid den andra vätskestationen springer jag ännu förbi bajamajorna för jag antar att det mest är nervositet. Att jag inte egentligen är kissnödig. Vid den tredje vätskestationen kan jag inte hålla mig längre och jag är tvungen att besöka bajamajan. Första gången någonsin under ett lopp.

Efter besöket går allting bra fortfarande. Tempot ökar och det känns bättre i kroppen. Jag springer på och njuter. Vid kilometer 14 får jag väldigt ont i knät. Det är som om det hugger till. Jag är tvungen att stanna och gå. Försöker massera och stretcha, men det hjälper inte egentligen. Då cyklar en av första hjälpen personalen förbi och frågar om jag är okej. Jo då, fast inte riktigt.

Här någonstans kommer första tankarna på att bryta. Jag kan inte ha så här ont så här tidigt i loppet. Jag får icepower på knät och det hjälper en stund så jag bestämmer mig för att fortsätta. Ifall det inte har lättat vid tjugo kilometer måste jag säkert bryta loppet.

Jag skickar meddelande åt Sam när jag är vid tjugo kilometer att det är jobbigt och gör väldigt ont. Jag lunkar vidare och kilometertiderna är ändå helt okej. Smärtan har lättat lite. Jag har sedan innan bestämt att jag får lägga på musiken vid kilometer 25.

Med musiken på går det bättre och jag springer lite fortare igen. Jag har till och med tempon på under 7:00. Har jag kommit så här långt, kan jag inte bryta längre. Jag ska i mål.

Jag går, jag springer, jag får mer icepower. Det gör så ont så ont, för att i nästa stund inte göra ont alls. Vid kilometer 32 börjar jag räkna ner. I det här skedet springer jag ännu. Folk runt omkring mig går och jag blir peppad av att kunna springa om folk.

Det går bra fram tills kanske kilometer 38 innan det tar tvärstopp. Kroppen vägrar samarbeta och jag orkar inte springa mer. Kom igen nu för fan, inte långt kvar. Blir bara irriterad på folk som jag vet försöker heja och vara peppiga som skriker, you can do it. Spring. Shut up vill jag skrika tillbaka.

Med kanske en kilometer kvar, tar jag bort musiken. Jag vill höra speakern och springa i mål på topp. Se glad ut. Det gör jag så inte. Lägger inte alls märke till Sam, får dåliga bilder och vill mest bara ligga ner och gråta. Orkar inte ens spurta, för jag ser att jag kommer klara 5:30. Sak samma tänker jag i det skedet.

Tiden är min näst sämsta, bara några sekunder snabbare än från mitt första maraton. Jag som skulle springa på rekord.

Jag ska skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker framåt och mer reflektioner kring loppet, men nej. Tallinn maraton 2024 var ingen trevlig upplevelse. Men i mål kom jag. Om än typ haltandes.

0