Jag har väntat med att skriva det här inlägget i hopp om att hitta ett svar först. Vad var det egentligen som gick fel på Tallinn maraton? Och svaret är… Jag vet inte. För jag tycker nämligen att jag hade gjort allt rätt. Jag borde ha kunnat springa om inte på rekord, men åtminstone med en betydligt bättre känsla. Och framförallt borde jag inte ha fått så ont i knät, så tidigt på loppet.

Jag fick ont redan vid kilometer fjorton. Det är en sträcka som jag borde ha kunnat springa i sömnen med all den träning jag gjort inför. Redan i februari sprang jag femton kilometer. Sedan har jag bara radat upp långpass på långpass. I april var jag uppe i tjugo kilometer och det kändes ingenstans. 20 kilometer, 23, 25, 27, 29. Massvis med mängd och massvis med långpass.

Därför förstår jag inte heller vad det var som gick fel på Tallinn maraton. Det är en sak om jag inte hade gjort min träning. Då hade jag bättre kunnat förstå att jag fick ont. Därför är jag också besviken. För som jag har kämpat med styrketräningen. Hållit i det. Varit på gymmet och tränat hemma. Jag har sprungit mina långpass. Jag har sprungit intervaller. Mycket mängd med låg puls. Kämpa, kämpa och kämpa. Allt för att få en bra känsla på Tallinn maraton. Det har varit det stora målet hela tiden.

Jag har stigit upp tidigt på morgonen för att springa långpass. Jag har pulsat fram i snödrivor. I ösregn och snålblåst. Jag hade verkligen gjort jobbet. Långt över 100 kilometer varje månad. Nästan 170 kilometer. 50 kilometer per vecka. Och ändå fick jag ont i knät. Dessutom redan vid kilometer 14.

Det är nästan det svåraste att förstå. Hur jag fick ont så tidigt. Okej jag sprang i mina nya skor, men jag hade ändå sprungit in dem. Både kortare pass och längre distanser. Jag tror inte att det beror på dem. För de var bra skor för maraton. Inte en blåsa eller blå nagel.

Jag tror lite att jag fick kramp av att det var varmt. Kanske. Jag vaknade nämligen på morgonen med en stel vänster vad. Som om jag sträckt mig under natten i sömnen och fått sendrag. Eller som om jag sprungit intervaller i snabba, odämpade skor. Ungefär den känslan. Inte ont, men lite lite känningar. Kanske det var det som sedan triggade igång knät under loppet.

Som sagt, jag vet inte vad som gick fel på Tallinn maraton. Kanske det bara var en dålig dag? Fast jag hade gjort allting rätt inför. För magen funkade toppen, jag var varken hungrig eller törstig, hörlurarna får full poäng. Det var bara knät som gjorde ont och jag var inte förberedd på det. Eller jag var förberedd på att det skulle göra ont efter kanske 30 kilometer, men inte redan vid kilometer 14. Då är det ännu lite för långt kvar av loppet.