Det är kanske lite att ta i att kalla det för långpass, men det blev ändå nästan tio kilometer idag. Långpass på en söndag brukar vara standard i min träning. Då har jag oftast tid till att springa långt eller som nu. Längre. För bara någon vecka sedan sprang jag för första gången sedan maraton, och nu är jag redan uppe i nästan tio kilometer. Utvecklingen har gått snabbt framåt.

Jag är inte riktigt där jag vill vara ännu, men det är åtminstone på väg åt rätt håll. Just nu har jag inget mål med min löpning, förutom att springa 1500 kilometer totalt på hela året. Kan jag få till några fler långpass på en söndag, eller annan dag, ska det inte vara något problem. Idag kändes det ändå bra i kroppen. Som om jag hade kunnat springa längre. Det är alltid ett bra tecken tycker jag. Att jag vill springa längre och att det känns lätt. Som om jag orkade mer.

Jag vill inte bli för ivrig ännu, för det har trots allt bara gått några veckor sedan jag sprang för första gången efter maraton. Jag vill inte dra till med att springa 17 kilometer direkt. Tio känns som en lagom start med att börja öka på längden på passen. Det finns mer i kroppen. Knät gör inte ont och jag känner mig inte sliten efteråt.

Nu tror jag att det mest kommer att vara en fråga om tid och väder hur mycket jag hinner och vill springa långt. Jag vet att ju närmare jul det blir, desto mer bråttom blir det. Både på jobbet och övriga livet. Fester och kalas, och fixa och städa, och jobba och jobba och jobba. Då är det inte så där bara att springa långpass. Dessutom är det inte lika kul att springa om det ösregnar. Eller är snöstorm och svinkallt. Och halt. Orka springa med dubbskor igen.