Jag hann knappt trycka på publicera på mitt senaste inlägg innan jag blev dundersjuk. Jag kommer så inte att klara av mitt årsmål nu, jag får vara nöjd med allt jag kan springa överhuvudtaget. På fredag morgon kändes allting normalt, jag hade bara lite ont mellan skulderbladen. Tänkte att det var för att jag sovit dåligt. Löpningen kändes som vanligt. För ja, jag var och sprang på fredagen. Jag jobbade som vanligt, men hade lite ont i kroppen och blev lätt andfådd. Pulsen var lite högre än normalt och jag hade tungt att andas. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom pulsen ibland är högre efter att jag sprungit, plus att det var bråttom på jobbet.

Kommer hem, hostar lite, för har fortfarande ont mellan skulderbladen. Mäter feber och boom. 37,9. Great. Ringa chefen, kolla arbetsscheman, kolla upp företagshälsovården. Fixa och trixa. Efter det har jag i princip bara legat i sängen och kollat på Youtube. Koncentrationen räcker till max trettio minuter. Jag hostar som en galning och blir slut av minsta lilla ansträngning.

Nu verkar det åtminstone som om jag är på bättringsvägen. Jag kan koncentrera mig och ögonen värker inte längre. Fast nu är istället Sam dundersjuk. Det gick också från noll till hundra på några timmar. Från att på morgonen ha distansjobbat till att tre på eftermiddagen ligga däckad i sängen i feber. För män har det alltid värst, det är sen gammalt 😉

Jag förstår inte varifrån det kom och vad det är. Covid? Det kom så plötsligt och det känns inte som flunssa. Jag har ”bara” haft feber och hosta och tungt att vara. Inte så att det börjar som en smygande känsla, att håller jag på att bli sjuk? För då skulle jag ju självklart (!) inte ha sprungit på fredagen.